"Mithra"
Signerad Baertling och daterad Paris 1955 a tergo. Duk 350 x 135 cm.
Baertling Foundation.
Bukowski Auktioner AB, auktion 521, 6 - 8 november 2001, kat nr 133.
Privat samling, Stockholm.
Bukowski Auktioner AB, Moderna vårauktionden, 25 april 2012, kat nr 177.
Privat samling, förvärvad på ovanstående auktion.
Kunsthalle Düsseldorf, "Kunstverein für die Rheinlande und Westfalen", retrospective 1977, kat nr 16.
Malmö Konsthall, "Kunstmuseum Düsseldorf gästar Malmö Konsthall", 1980, kat nr 76.
Malmö Konsthall, "Baertling - Den öppna formens skapare", 4 september - 18 oktober 1981, nr 40.
Moderna Museet, Stockholm, "Baertling - Den öppna formens skapare", 1981, nr 40.
Konstakademien, Stockholm, "Olle Baertling", 1990, kat nr 22.
Halmstad Museum, "Hallands länsmuseer", 1991, kat nr 22.
Det har alltid varit svårt att på ett enkelt sätt placera Olle Baertlings konstnärskap i en specifik –ism eller konstnärsgruppering i den svenska konsthistorien. Han var en självständig konstnär som stakade ut sin egen väg både i livet och i konsten. Olle Baertling upplevde länge att det fanns ett motstånd mot hans konst, han var ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, i Sverige. Många konstnärer har förstås upplevt motstånd då de innovativt och nyskapande presenterat något nytt för publiken, men i Baertlings fall kan man kanske känna att det var orättvist och småsint eftersom han till skillnad från många av de samtida konstnärerna nådde långt utanför sitt hemlands gränser redan under sin livstid. Med utställningar över hela världen från 1950-talet och fram till sin bortgång 1981 placerar sig Baertling på en egen internationellt känd nivå som svensk, där man kan nämna några få andra som t ex Öyvind Fahlström och Claes Oldenburg.
1950-talet var Olle Baertlings viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med den nya på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade Baertling i sitt ”stall” av konstruktivister”. Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. När Baertling väl försvurit sig åt det nonfigurativa, börjar han ”konstruera” tavlor. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta, allt som fanns i bildytan förs ut i ramkanten och vidare. I den konstkritiska essän ”Svensk konst efter 1945” skriver Olle Granath:
”Bekantskapen med Auguste Herbin visade Baertling vägen till det nonfigurativa måleriet som han snart skulle komma att ge sin personliga prägel med oavslutatde, triangelliknande former och en kraftfull och avvikande kolorit. De oavslutatde trianglarna, det som Baertling själv kallat ’öppen form’, bidrar till att man aldrig upplever några relationer som den mellan för- och bakgrund i målningarna. En sådan relation betraktar Beartling som ’naturalism’. Det centrala målet för honom är att eliminera varje möjlig referens till något utanför bilden själv. Bildens uttryck skall uteslutande finnas i spänningarna mellan färger och former. De svarta band som separerar de olika färgerna är inte de räta linjer som de först verkar vara utan båglinjer så avpasade att de skall kompensera den optiska expansion respektive kontraktion som finns hos olika färgtoner. På detta sätt bygger han upp en intill plågsamheten spänd bild som utesluter varje upplevelse av dekoration.”
En mycket träffsäker beskrivning av Baertlings konstnärskap. Olle Baertling ville inte omskapa världen. Men han ville locka fram dynamiska krafter som vi individer kan styrkas av efter eget behov och egen förmåga. Man har beskrivit honom som en humanist som skapade ett eget universum. Till skillnad från modernisterna i början av 1900-talet ville han inte förändra världen med sin konst. I en artikel i tidskriften Arkitektur skriver Baertling: ”Den skapande konstnären är fri och måste vara i sitt skapande. Han har intet att göra med något annat, det sociala, det politiska etc. Överhuvudtaget intet att göra med samhället och dess kompromisser. Han har bara att göra med den inre verkligheten, de krafter som styr allt, osynliga, men icke desto mindre människans största kraftkälla och verkliga realitet, förutsättningen för allt framåtskridande, skapare av den kultur vi kallar vår.”
1955 inträder en ny fas när Baertling skapar sitt rikaste och viktigaste tema i sin oeuvre när ”Le triangles asymétriques”. Han vrider det totala sammanhanget ur horisontal och verikalläge, genom att skapa lodrätta och vågräta diagonaler i ett och samma verk. Denna nya komposition kräver stor yta och ”giganterna” tillkommer, en svit med stora imponerande dukar som ställs ut runt om i världen. Det första verket som har antydan till lodrät/vågrät komposition är ”Yama” 135x350 cm, där han kombinerar de stående trianglarna med liggande och en ny komponent, en i bilden instucken smal vinkelform. Målningen blev blickfånget på ”Baertling-Jacobsen-Mortensen” utställningen ”Konkret Realism” på Liljevalchs Konsthall i Stockholm 1956. Efter "Yama" tillkommer några något mindre verk i storlek 299x131/131x299 cm, ”Primus, ”Primusparis” och ”Aton”. Tätt följda av ytterligare tre imponerande dukar i såväl liggande som stående storlek som; ”Rudra” (135x350), ”Indra” (350 x 135) och den nu aktuella ”Mithra” (350x135). 1957 ställer han ut ytterligare tre monumentala verk, obetydligt större än de tidigare, på Galerie Denise René i Paris, "Arnero", "Arisi", "Arisibk". Hela denna svit med monumentala verk 1955-1957 förebådar vad som komma skall åren därefter då Baertling fick en rad offentliga uppdrag, bl a utsmyckningen av entrén i det första Hötorgshuset i centrala Stockholm och serien av monumentala verk i Stockholms Universitet i Frescati.
Konstverkens titlar hämtade Baertling från den grekiska och indiska mytologin på 1950-talet, Mithra var namnet på en gammal persisk gud, "Aton" var en egyptisk gud.”Mithra” har allt det som Baertling vid denna tid eftersträvade; vinkelformerna knippas ihop i spetsändarna så att ett strålkomlex uppstår när linjerna rusar över ytan. Spetsarna samlas i ett hörn som drar till sig blicken, en laddad punkt som sen kastar blicken åter i kraftig rekyl. Långsträckta triangelformer driver upplevelsen och ger lagen om verkan och motverkan till en ny nivå. Man sugs in i trianglarna som blir explosiva och får betraktaren att nästan tappa andan. Färgernas styrka bidrar till upplevelsen. "Mithra" är en av de främsta representanterna för Baertlings berömda ”Le triangles asymétriques, ett monumentalt konstverk som skapats av en orädd konstnär som fann sin egen väg och vågade stiga ut i det okända. En raritet tillkommen det viktiga året 1955 då Olle Baertling stod på höjden av sitt skapande.
Olle Bærtling föddes i Halmstad i Sverige och var verksam som målare och skulptör. Bærtling studerade likt Bengt Lindström i Paris för André Lhote och Fernand Léger. Hans första utställning ägde rum i Stockholm 1949. Bærtling arbetade främst i en geometrisk, nonfigurativ stil. Baertling förhöll sig till sin konst som vetenskapsmannen till sin forskning. 1952 fann Baertling sin öppna form, den öppna triangeln med spetsig vinkel som uttrycker hastighet. När han 1956 placerade vinkelspetsen utanför duken blev bilden ett utsnitt av ett händelseförlopp som äger rum utanför vårt synfält. Farten är högre, det understryks av färgen som ger intryck av större hastighet närmare triangelspetsen. De svarta konturerna är bärande i Baertlings konst. De ser raka ut men böjer sig i själva verket inåt mot de stora fälten, vilkas utåtgående tryck annars skulle få dem att bågna. Även färgerna är väsentliga, det är viktigt att de inte återfinns i naturen och inte heller kan ge association till någon form eller föremål. Så småningom använde Baertling bara sekundärfärger: violett, orange, grönt och Baertlingvitt (en svagt gröntonad färg). Tydligast framträder hans öppna form i de skulpturer som han gjorde från och med 1958. Med konsekvens fördjupade sig Baertling i färgernas och formernas inbördes förhållande och förblev under hela sitt liv opåverkad av de yttre konsthändelserna. Idag kan man man se hur konstnärer som exempelvis Ann Edholm har inspirerats av Bærtlings skapande.
Läs mer