Anders Zorn

Anders Zorn kom efter sekelskiftet 1900 att framstå som en ivrig förfäktare av hembygdens kultur där målet var att göra dalsk lokalkultur till en nationell angelägenhet.

Zorns vurm för hembygden kunde ta sig direkta uttryck i form av fastighetsförvärv samt ut- och tillbyggnader av det befintliga fastighetsbeståndet. Ateljén i Mora, ursprungligen ett uråldrigt eldhus från Fåsås, kom snart att kompletteras med en annan timmerbyggnad, det s.k. Risaloftet, vilket i anslutning till ateljén uppfördes invid Zorngårdens huvudingång.

Yttermera sporrad av sina byggnadsantikvariska projekt med dess tillhörande påverkan på hans konstnärskap började Zorn längta efter en egen fiskarstuga. Zorn hade redan funnit en lämplig plats: ”mitt emot Gobsberget och Gopelåns mynning där berget speglade hela sitt majestät i vattnet”. Zorn införskaffade en komplett bibehållen stuga från 1766, ”en av de enda som fanns kvar med ryggåstak i Mora”, köpte tomtmarken ifråga och lät sedan uppföra stugan med hjälp av sina morbröder Lars och Per.

Platsen kunde inte ha varit bättre vald enligt Zorn: ”skyhöga furor och granar och vid dess fot en härlig källbäck, så på andra sidan stugan den rinnande Dalälven och bortom denna det ståtliga Gopsberget. Det var idealiskt och jag började redan följande sommar på att stanna där så snart stugan blivit färdig”.

Zorn återkom ofta till: ”Gopsmorsstugan, denna så fridfulla och för min konst och hälsa så viktiga vrå bland skyhöga granar och med Dalälven porlande därutanför sin väg till havet”. Ofta tog han även emot besök, akademiledamoten Karlfeldt övernattade i stugan och Bruno Liljefors reste dit för att få sitt porträtt målat i den vintervita granskogen.

Vanligtvis arbetade Zorn i Gopsmor åtminstone två perioder per år. Vintertid oftast i januari och sommartid strax före midsommar. Framförallt rörde det sig om modeller avbildade i stugans eldsken eller i färd med någon aktivitet utomhus.

Det var i denna säregna miljö som "Gammal spegel" utfördes år 1915. När målningen påföljande år inkluderades i den prestigefulla invigningen av Liljevalchs Konsthall i Stockholm väckte den stor beundran. Johnny Roosval, till exempel, ägnade den en fin analys i sin recension. Gerda Boëthius beskrivning av konstverket förtydligar också dess betydelse:

"Ett av de förnämsta verken i Gopsmor dessa år är 'Gammal spegel'. Scenen är som vanligt geometriskt klart uppbyggd och bordet ger diagonalen, medan modellerna upprepa ett form och linjeackord. Ljuset kommer från fönstret till vänster, men också från gaveln och halva flickans kropp ligger i skugga. Luften är varm från spisens icke synliga eld. Färgen är djup och mustig, de röda hårbanden stråla som koraller och guldet i den lilla spegelns torftiga ram gnistrar. Det kan ifrågasättas om Zorn någonsin nått högre, då det gällde målandet av en naken kvinnokropp, och ljusets spel är lika mästerligt skildrat som i 'Brödbakning', 'Margit', 'Röd sand' och andra av hans största verk".

Målningen ingick tidigare i direktör Axel Jacobsens berömda samling där den hade sällskap av betydande verk av konstnärer som Carl Larsson, Bruno Liljefors, prins Eugen och Nils Kreuger. Mest utmärkande för samlingen var emellertid dess imponerande bestånd av verk utförda av Anders Zorn. Till de dyrgripar som återfanns i samlingen hör bl. a. "Brödbakning" (olja på duk, 95 x 140 cm, 1889, privat ägo), "Utsikt från Skeppsholmskajen" (olja på duk, 69 x 100 cm, 1890, privat samling), "Midnatt" (olja på duk, 69 x 103 cm, 1891, Zornmuseet, Mora) samt "Spetsknypplerskor i Venedig" (olja på duk, 92 x 65 cm, 1894, privat samling).

I "Svenska hem i ord och bilder" år 1930 presenteras Jacobsens hem under rubriken 'En konstälskares hem i Djursholm'. Artikelförfattaren, Nils Lago-Lengquist, ger där följande bakgrund till Jacobsens enastående samling:

"Från fadern ärvde direktör Jacobsen sitt starka intresse för tavlor. Han berättar själv, huru han fick blodad tand och blev konstsamlare. Vid något tillfälle kom han att se Zorns 'Sjöbloms eka', blev förhäxad, och den ekan blev farkosten, som skulle föra honom in i konstens armar. När han väl förvärvat dyrgripen, vaknade lusten efter mera Zorn, och när han sedermera kom att knyta varaktiga vänskapsband med den store konstnären, måste han motståndslöst ge efter för sin överhandtagande lust att äga alstren av hans stift och pensel. Stycke efter stycke realiserade han denna sin längtan, och den Zornsamling som nu pryder det ståtliga hemmet, torde vara utan många motstycken".