Peter Dahl

Folke Edwards skriver om målningen (sid 141-143): "Nu målar han också vedutor av sin magnifika ateljéutsikt över Aspudden söder om Söder. Redan när han flyttade in 1976 lockades han av det storslagna motivet, men det är först i början av 90-talet som han griper sig an det på allvar och tar i med stora format för full orkester. Hans sätt att närma sig motivet är nu snarare impressionistens än expressionistens. Det är som om han på nytt ville träna ögat och sin förmåga att sakligt registrera observationer. Den romantiska fantasin får vila (det enda romantiska landskap jag sett av honom är intressant nog från Caribanien), nu gäller det att skärpa sinnena. Som en Monet studerar han tålmodigt samma motiv vid olika tidpunkter på året och dygnet. Koloriten är nordiskt syrlig och har ingen fransk bouquet, men hållningen till motivet, förhållningssättet till landskapet, är likartat. Med den skillnaden att Peter egentligen bara målar impressionistiskt när det snöar eller regnar. När luften är stilla och klar klarnar också landskapet och får en närmast klassisk hållning. Någon gång - när uttrycket närmar sig det heroiska eller sublima - går tanken till nationalromantiker som Richard Bergh eller Karl Nordström, men som regel är Peter nyktrare och kyligare än nationalromantikerna. Han besjälar eller mystifierar inte naturen som vi nordbor gärna gör, han ser på den med latinerns sakligt distanta blick. Nu är det inte kvinnans temperament utan luftens och ljusets som intresserar honom. Naturen väcker inga sentimentala eller mystiska känslor. Den är som den är. Landskapet transformeras inte till symbol för konstnärens eller nationens själstillstånd utan fungerar som en modell eller ett studieobjekt. Det är förbluffande hur säkert denne kroppens närgångne sensualist också behärskar det stora perspektivet, den vida utblicken och den ändlösa rymden med sina ständigt skiftande temperament och uttryck. En målning som Vinterutsikt från Aspudden mot nordost (1993) hör till de verkligt betydande landskapsskildringarna i svensk 1900-talskonst. Men kanske finns det ändå en dimension i dessa avklarnande vedutor som knyter an till syndaflods- och undergångsstämningarna. Det vi ser är en väldig himmel, en stor natur och en liten stad. Människan står inte längre i centrum, och hennes stolta skapelser som reser sig mot skyn ser i detta nästan kosmiska perspektiv fragila ut medan molnen tornar upp sig till ett ödesdigert utbrott. Det humanistiska eller antropocentriska synsätt som varit dominant i Peters konstnärskap har givit vika för ett nytt, som ger vår egen roll i världen helt andra proportioner. Kejsaren av Caribanien ser Tellus ur samma perspektiv som Cellus".