Waldemar Lorentzon

Waldemar Lorentzon och hans kusiner Erik och Axel Olson gjorde en förunderlig resa för några pojkar födda i Halmstad kring förra sekelskiftet. Från den lilla provinsiella staden i norr tog de sig, med begåvning, nyfikenhet och säkert en stor portion äventyrslusta, till Paris och fick där gå i lära hos den tidens främsta modernistiska guru: Fernand Léger. Gösta Adrian-Nilsson, en av sin tids modigaste och mest originella svenska konstnär vägledde dem. Det måste ha varit omskakande och omvälvande. Men de unga männen ville något mer. En fri och lekfull behandling av färg och form räckte inte för att stilla längtan efter ett måleri som beskrev deras visserligen allt mer vidöppnade, men samtidigt brutalt sönderfallande värld.

År 1929 bildade Lorentzon Halmstadgruppen tillsammans med sina kusiner Axel och Erik Olson samt Sven Jonson, Stellan Mörner och Esaias Thorén. Den i början postkubistiska Halmstadgruppen gled under 1930-talet över i ett surrealistiskt bildspråk av nordisk karaktär. Förändringen gick mot ett mer fantasibetonat och drömlikt bildspråk med figurativt innehåll. Det metafysiska måleriet med Giorgio de Chricos ödesmättade och symboltunga tematik öppnade upp för dem, särskilt för sökarna Erik Olson och Waldemar Lorentzon. Lorentzons målningar är under denna period ofta mångtydiga och präglas av ett symbolladdat språk för tidens tunga och oroväckande underströmmar.