Åke Göransson

Dir. Bertil Trädgårdh.
Civilingenjör Yngve Kullenberg.
Därefter i arv inom familjen.

Stenmans dotter, Stockholm, 1944, kat nr. 50.
Göteborgs konstmuseum, 11 maj - 21 augusti, 1977, kat nr. 35.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, 1977-78, kat nr. 37 (Hus mot rosa himmel 1930/32).
Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Skimrande västkust", 1986-87, kat nr. 65.
Vandringsutställning: "Åke Göransson - färgformens mästare", Göteborgs konstmuseum, 2 november 2002 - 26 januari 2003, kat nr. 1828/30, Prins Eugens Waldemarsudde, 8 februari - 16 mars 2003, Malmö konstmuseum, 30 mars - 1 juni 2003.

Björn Axlund, "Färgformen - Åke Göranssons liv och konst", Stockholm 2002, upptagen som nr 111 i verksförteckningen sid. 186.

Åke Göransson föddes i Veddige i Halland 1902. Hans föräldrar var skomakaren Sven Göransson och dennes hustru Hanna. Sven Göransson går bort när Åke är endast tre år och han mor Hanna kommer att spela en viktig roll för Åke, både som familjeförsörjare och som stöd i tillvaron. Åke börjar så småningom arbeta som frisör samtidigt som han tecknar och målar för Hermods. Han trolovar sig med Inga Andersson. 1924 blir Åke Göransson deltidselev på Valands målarskola, men hans knappa ekonomiska situation tvingar honom att arbeta halvtid som frisörbiträde. Han var något av en enstöring, men på skolan ingick han i den krets av unga konstnärer som slöt upp kring läraren Tor Bjurström. Efter en kort period av glädje och tillhörighet börjar tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 förvärras hans tillstånd, han förklaras sinnessjuk och snart tar han sig knappt ut från sin mor Hannas etta i Landala. Det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer. Avskild från världen målar han ständigt nya variationer av utsikten mot Egnahemsvägen i Landala, interiörbilder från den lilla enrumslägenheten och ofta finns modern Hanna närvarande i bilden. Kamraterna från Valand intresserar sig för hans dunkla målningar och vännen Ivan Ivarson förmår honom att lämna in tre verk till samlingsutställningen 1933 på Paletten i Göteborg. Utställningen får fin kritik och Göranssons konstnärskap uppmärksammas. Samtidigt går han emot en djup personlig kris och depression, det blir omöjligt att fortsätta måla och samtidigt försörja sin trolovade Inga och dottern Ingrid som fötts 1927. Måleriet de närmaste åren växlar med sinnestillståndet, det dunkla ställs mot det klara, ljuset mot mörkret. I längden kan inte modern förse honom med allt det målarmaterial han behöver och han börjar måla över gamla dukar. 1937 tas Göransson slutligen in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han är i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Han kom att stanna där till sin död 1942.

Åke Göranssons konstnärskap hade sannolikt försjunkit i glömska om inte Arne Stubelius gjort ett spontant besök hos Göranssons mor Hanna en sommardag 1940. Stubelius arbetade på en monografi om Ivan Ivarson och ville kontrollera en del fakta. Av en händelse frågade han om det fanns några verk av Göransson kvar i hemmet. Efter några förvecklingar bad modern honom att resa sig ur kökssoffan och de lyfte på locket. Där låg det tätt med målningar, hoprullade, somliga övermålade och hopklibbade. Detta blev början till att Åke Göranssons konstnärskap till slut lyftes fram i ljuset. Genom inköp möjliggjorde Gösta Stenman räddningen av verken. De renoverades, klistrades på pannå och ramades. Utställningen på Modern Konst i Hemmiljö på Strandvägen i Stockholm 1941 mottogs mycket positivt och blev början till stor uppmärksamhet om Göranssons konstnärskap. Endast ett fåtal målningar tillkom på sjukhuset året därpå innan Åke Göransson gick bort i sviterna av mental utmattning och tuberkulos 1942.