Juri Markkula

I samband med Juri Markkulas separatutställning på Lars Bohman Gallery våren 2016 publicerades följande recension på Konsten.net:

"Markkulas intensiva verk pendlar mellan att vara bilder och objekt. Från sidan ser man kanten på deras tjocka relief som inte är målad, och betraktade rakt framifrån blir målningarnas förföriska ytor som fallgropar för blicken. Verken är konstruerade med en perfektion som träffar med hallucinatorisk kraft.
Vi ser kvistar och blad, i närbild och i kraftig uppförstoring. Och motiv som liksom är utdragna i djupled. Naturens oordnade ytskikt är upplagt för undersökning. Markkula kallar projektet för ”RGB Jord”, där bokstäverna förstås anspelar på tekniken för färgblandning som används i bildskärmar. Fast själva blandningen mellan de röda, gröna och blå punkterna sker i själva verket i vår perception. Söker man på RGB på Wikipedia möts man av bilder på blommor som har en slående likhet med Markkulas. De har samma spöklika renodling och öververkliga karaktär, och de understryker närheten till ett mekaniserat seende – och bildskapande – som Markkula har intresserat sig för under lång tid. Men för Markkula är tekniken ett medel och inte bildens avsikt.
När jag betraktar hans utbredande ytor väcks bilder av
konsthistoriska föregångare. Markkulas gröna grässtrån tycks föra ett samtal med Arts and Crafts-mästaren William Morris mönsterrapporter. Och verken som badar i ett överjordiskt blått ljus känns som en hyllning till Yves Klein. Men där Kleins monokromer sökte sig ut i rymden, letar Markkula sig ner i jorden.
Ner bland förmultnande löv och grenar.
Har de trots det ett likartat mål? En riktning mot evigheten förenar dem; hos båda finns ett framkallande av något oändligt och egentligen outsägligt. Som om Markkula ger oss en föraning om det vi aldrig kan bevittna. Döden är högst påtaglig i
Markkulas fulländade ytor, som täcks av lager med pulveriserad färg. Och så är det ljuset. Det skymningsljus som strålar ut från verken.
Frånvaron av andra färger än bara en grön, en röd, en blå och en svart i taget, placerar bilderna i ett slags dvalliknande tillstånd. De framträder fixerade, likt minnen av sig själva."

Text Magnus Bons, Konsten.net