Herman af Sillén

Den livfulla målningen av de franska pansarfregatterna är ett utmärkt exempel på Herman af Silléns många verk med örlogsfartyg som motiv. De svenska dominerar naturligtvis, men han skapade även ett antal målningar av utländska fartyg. Av dessa hänger den sannolikt mest kända hos Kieler Yachtclub och visar det kejserliga tyska chefsfartyget Hohenzollern, målad 1896 till minne av invigningen av Kielkanalen ett år tidigare. I tävling mot några av de allra främsta tyska marinmålarna segrade Silléns målning, och i efterhand lär Wilhelm II ha gratulerat Oscar II till att i sitt land ha en så framstående marinmålare. Målningen av Hohenzollern följdes av ytterligare internationella uppdrag, som i hög grad befäste Silléns rykte.

Herman af Silléns sjömilitära karriär inleddes, när han som trettonåring antogs som sjökadett, och efter utnämningen till underlöjtnant sex år senare kom hans tjänstgöring till större delen att innebära sjötjänst, något som alla sjöofficerare, såväl dåtida som nutida, ständigt har eftersträvat. Sjötjänsten kom att omfatta de flesta fartygstyperna i flottan, seglande och maskindrivna, och ryktet om både hans goda sjömanskap, och efterhand även hans konstnärskap, drog tidigt till sig kungens uppmärksamhet. Oscar II, som själv hade sjöofficersutbildning, såg därvid till att Sillén, i ett antal omgångar från 1883 till 1898, kommenderades till det kungliga chefsfartyg Drott. Under sin sista tjänstgöringsperiod ombord i kungaskeppet var han fartygschef. Totalt sett hade Sillén en gedigen sjömilitär karriär, även om han med sin slutliga tjänstegrad, kommendörkapten av 1. graden, inte nådde de högsta graderna.

Som konstnär var naturligtvis Sillén medveten om att hans naturbegåvning och kadettidens utbildning i teckning behövde kompletteras, och av de etablerade konstnärer som han vände sig till bör särskilt nämnas den norske nationalromantikern Frithiof Smith-Hald (1846-1903), för vilken Sillén arbetade med oljemålning under sin tjänstledighet 1887. Denna tjänstledighet tillbringades i Bretagne och Paris, och tiden där fick den största betydelse för honom som konstnär, inte minst för kontakten med impressionismen, vars idéer han tog till sig, och som mycket tydligt kommit att påverka hans måleri. Under denna och senare Frankrikevistelser fick Sillén tillfälle att studera fartygen i Marine Nationale, bland annat pansarfregatter. Dessa var medelstora seglande fartyg med järn- eller stålklätt träskrov, och de kunde när så krävdes även framföras med ångmaskindrift. I den svenska flottan förekom inte benämningen pansarfregatt.

Sillén har skapat ett antal verk med denna fartygstyp som modell. Den härligt ljusa målningen, som i sin bildberättelse fångar de båda fartygen utanför Cherbourg, utmärker sig särskilt för farten och rörelsen genom vattnet, som accentueras av giren runt udden. När målningen skapades fanns i den franska flottan ett antal olika klasser av fartygstypen, och identifieringen är osäker. De kan vara av Colbert-klass, som var i tjänst från 1870-talet fram till sekelskiftet. Dessa fartyg hade en längd över allt på 101 m, deplacerade cirka 8 500 ton och kunde göra en maxfart med ångdrift av cirka 15 knop. Huvudbestyckningen var åtta 27 cm kanoner, varav två var placerade i barbett på övre däck och de övriga sex på det lägre belägna batteridäcket. Härutöver tillkom kanoner i klenare kaliber, kulsprutor och fyra torpedtuber. Fartygens kraftigt förstärkta rammstäv, var även den att betrakta som ett vapen, vilket efter utnyttjandet i den österrikiska segern över italienarna i slaget vid Lissa 1866, ansågs ge högt stridsvärde. Man kan därmed säga, att man återgick till antikens sätt att föra strid till sjöss. Som ett litet kuriosum kan nämnas den svenska ångkorvetten/övningsfartyget Saga, som 1901 förde Silléns befälstecken under en segling utomlands med kadetter, var försedd med rammstäv. Eftersom Saga var byggd helt i trä, hade stäven därmed enbart dekorativ funktion. Man kan således tala om ett slags kosmetik till sjöss, som möjligen var tänkt att förläna fartyget ett mera krigiskt utseende.

Bukowskis ber att få tacka Björn Marten (F d kommendörkapten, fil kand) för värdefull information i samband med katalogisering av detta verk.