Porträtt av Françoise Marguerite de Sévigné, grevinna de Grignan (1646-1705)
Duk 60 x 49 cm. Utfört 1753. Rikt skulpterad och förgylld originalram i ek.
Greve Carl Gustaf Tessins samling, Åkerö slott, förtecknad i bouppteckningen efter Tessin 1770.
Greve Fredrik Sparre 1770 (enligt Nationalmuseums utställningskatalog 2007).
Möjligen den grevliga ätten Wachtmeister (med ledning av spännramens påskrift "Wachtmeister").
Amanuens Carl U. Palm, Stockholm (före 1954, enligt Lundberg 1957).
Herr Martin Carlsson, Enskede (före 1966, enligt Lundberg 1957).
Därefter i annan svensk privatsamling.
Malmö Museum, Alexander Roslin, 1962, kat nr 8a;
Nationalmuseum, Stockholm, Alexander Roslin, 2007-2008, kat nr 19.
Olof Granberg, Svenska konstsamlingarnas historia, vol II, Stockholm 1930, upptagen på s 238 i utdrag ur
bouppteckningen på Åkerö efter greve Carl Gustaf Tessin 1770.
Thieme-Becker, "Künstlerlexikon" XXIX, 1935, upptagen s. 26 som efter Gobert och tillhörande C G Tessin.
Gunnar W Lundberg, Roslin - Liv och verk, Malmö 1957, omnämnd i del I, s 42, avbildad i svartvitt i del II som plansch nr 16, samt listad på s 18 i del III, verkförteckningen, som kat nr 57.
Per Bjurström (red), Carl Gustaf Tessin och konsten, Årsbok för Svenska statens konstsamlingar 17, Stockholm 1970, omnämnd i text s 67-68;
Per Bjurström, Roslin, Höganäs 1993, omnämnd i text s 18 samt avbildad i svartvitt, s 17;
Magnus Olausson, Alexander Roslin, Nationalmuseums serie ”De stora Mästarna”, Stockholm 2007, avbildad i färg, s 29;
Magnus Olausson (red), Alexander Roslin, NM utställningskatalog nr 652, Stockholm 2007, listad i verkförteckningen, s 131 samt avbildad som färgplansch, s 189.
Bakom detta porträtt döljer sig en förunderlig historia och ett fängslande människoöde. Porträttet föreställer en fransk adelsdam, som levde närmare hundra år före dess upphovsman. Hon hette Françoise Marguerite de Sévigné (1646-1705) och kom som 17-åring till Ludvig XIV:s hov. Kungen lär ha blivit så bländad av hennes skönhet att det började spekuleras om att hon skulle bli hans nästa mätress. Så blev det dock inte, vilket lämnade fältet fritt för andra beundrare. Men Françoise Marguerite var ytterst kräsen och gav alla friare på båten. Först vid 23 års ålder tackade hon ja till den 13 år äldre greven av Grignan. Han lär ironiskt nog ha varit osedvanligt ful, men i övrigt lång, atletisk och charmig, och i sin svärmors ögon « en av de hederligaste männen i riket ». Äktenskapet resulterade i en dotter, Marie Blanche, född 1670. Men där börjar den tragiska delen av historien. Greve de Grignan hade redan strax efter bröllopet utsetts till generallöjtnant hos kungen av Provence och tvingades lämna Paris. Då hans fru skulle följa efter, fråntogs hon vårdnaden om dottern, som skickades till ett kloster. För resten av sitt liv kom Françoise Marguerite att sakna och längta efter dottern, till vilken hon dagligen skrev långa brev från borgen Chateau Grignan i Provence.
Hur kom det sig då att Alexander Roslin målade grevinnan de Grignans porträtt nästan femtio år efter hennes död? Förklaringen är att hennes brev till dottern, sammanlagt långt över tusen stycken, publicerades redan 1725. Detta höjde hennes status ytterligare och gjorde henne till en celebritet även som författare. Greve Carl Gustaf Tessin, som vid Roslins ankomst till Paris 1752 var Sveriges ambassadör och en betydande konstsamlare, önskade utöka sin privata samling på Åkerö med fyra porträtt föreställande lärda franska kvinnor, däribland grevinnan de Grignan. Han vände sig till Roslin, och eftersom denne var angelägen att snabbt bli invald i den franska konstakademien och etablera sig som porträttör i Paris, tackade han ja till uppdraget, även om det innebar att han för utförandet av grevinnans anletsdrag måste nöja sig med att kopiera en äldre förlaga. Frisyr och klädsel fick han däremot måla fritt efter tidens rådande mode, så att porträttet bättre skulle passa in i rokosalongerna på Åkerö.
Målningen finns registrerad i Svenska Porträttarkivet, SPA 1997:717.
Redan efter skolstudierna i Skåne fick Alexander Roslin sin första undervisning i teckning av amiralitetskaptenen Lars Ehrenbill i Karlskrona, dit familjen hade flyttat 1729. Även om det ursprungliga syftet med undervisningen var att Roslin skulle kunna försörja sig som fartygstecknare blev hans konstnärliga begåvning tidigt uppenbar för läraren. Roslin skickades på Ehrenbills inrådan till Stockholm, för att utbildas till porträttmålare. Han kom till huvudstaden 1736 och fick plats som lärling hos hovmålaren Georg Engelhardt Schröder. I Stockholm hade konstlivet vid denna tid levt upp i samband med bygget av det nya slottet, som lockade dit framstående målare och hantverkare från Europa. Efter tre år som lärling kunde Roslin börja ta emot egna beställningar, och kort därefter lämnade han Stockholm för att resa ut i Europa. Efter en rad uppehåll på vägen kom han slutligen till Paris 1752. Då hade han arbetat vid flera kungliga hov och hunnit utföra en mängd porträtt. Ankomsten i Paris förebådade en lyckad karriär, för med sig hade Roslin ett ytterst betydelsefullt rekommendationsbrev från hertiginnan av Parma ställt till hennes systrar Medames de France – den franske kungens döttrar. Snart fick den svenske porträttören de eftertraktade uppdragen att måla såväl kungligheterna som deras högt uppsatta funktionärer. Redan 1753, året efter ankomsten till Paris, blev Roslin invald i den franska konstakademin och hade etablerat sig som en av de stora konstnärliga begåvningarna i staden. Mot slutet av 1750-talet var han en av de mest efterfrågade porträttörerna.
Läs mer