August Strindberg

1890-talet var ett turbulent decennium för August Strindberg som kom att präglas av hans dittills djupaste kris, den så kallade Infernokrisen, vilken nådde sin kulmen i Paris 1896. Våren och sommaren 1892 hyrde Strindberg en liten stuga på Dalarö. Den smärtsamma skilsmässan från Siri von Essen pågick för fullt samtidigt som Strindberg hade stora svårigheter att få sina skådespel uppförda på teatrarna. De ansträngda finanserna samt den överlag kaotiska livssituationen inverkade märkbart på Strindbergs arbetsro och påverkade hans litterära produktion. Strindberg kom därför under en lång rad år att vara i princip improduktiv som skönlitterär författare. Tiden ägnades i stället åt naturvetenskapliga experiment samt måleri.

Sommaren 1892 utförde Strindberg ett trettiotal målningar på Dalarö där han målade på vad slags material som fanns tillgängligt. Det var nu som han började använda palettkniv och därigenom frigjorde sig mer och mer från det naturalistiska måleriet och skapade sig ett eget högst personligt bildspråk. Strindberg tog sitt måleri på största allvar där han avbildade havet under såväl lugna dagar som i full storm med himmel, horisont och hav samt, ibland, en ruskprick eller fyrbåk.

I Nationalmuseums utställningskatalog ”Strindberg –Målaren och fotografen” (9 februari – 13 maj 2001) tecknar Per Hedström följande bild av Strindbergs måleri i början av 1890-talet:

"Målningarna från Dalarö 1892 kan närmast karakteriseras som bilder av minnen från ytterskärgården och havsbandet. Strindberg renodlade och utvecklade nu det motivförråd han skapat under 1870-talet. Det är det öppna havet, den raka horisonten och de vida himlarna som dominerar bilderna”.

Även om många av dessa målningar motivmässigt går tillbaka på bilderna från 1870-talet så präglas motiven från Dalarö av ett påfallande expressivt drag där palettkniven ofta kommer till användning.

"I havsbandet" och "Havslandskap med skär" tillhör en grupp Dalarö-målningar av större format. Sett till storlek överglänses de blott av två andra kompositioner från detta år ("Den flygande holländaren”, 61 x 96 cm, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn och "Vita Märrn II", 60 x 47 cm, Nationalmuseum, Stockholm). Utförda på ömse sidor av samma zinkplåt kan "I havsbandet" och "Havslandskap med skär" -den ena en rofylld kustvy och den andra en desto stormigare skildring av ett upprört hav- sägas representera två skilda sidor av konstnärens personlighet. Väl medveten om sin benägenhet för snabba humörsvängningar, kan de möjligen vara ett försök av Strindberg att ge uttryck för de extrema motsatserna inom hans karaktär. Strindberg erkände själv att han ofta, till det yttre, kunde framstå som social och harmonisk fastän han, under ytan, samtidigt kokade av vrede eller ångest.

Strindberg hade redan tidigare tangerat detta dramatiska motsatsförhållande i sin litterära produktion:

"Havet lågt blankt som kvicksilver och sjöarna hade redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av skum" ('Huruledes jag fann Sehlstedt' ur "Från havet", 1874).