Fernand Léger

I Moderna Museets katalog från den stora Léger-utställningen 1968 ingår ett antal essäer om den store mästaren. Otto G. Carlsund och Ulf Linde har bidragit med texterna ”Det fristående föremålet” och ”Konstruktören”. Carlsund beskriver hur Léger utarbetat en estetik för sig själv som konstnär men också som pedagog vid den egna konstskolan Academie Moderne. ”Léger påstår, att den enkla formen, detaljen, eller delen, är skön i och för sig. Och skönheten här är liksom i formkomplexet beroende av proportionerna...man kan rycka vilket föremål som helst, naturligt eller artificiellt ur sin omgivning: ett öga, en blomma, ett passarben, och det kan framställas vackert, ensamt eller i ett abstrakt rum”. Linde jämför Léger med den samtida Picasso. Den senare utgår från verkligheten omkring honom och deformerar och förändrar den medan Léger bygger upp sina målningar av enkla fantasilösa former med kraftig färg och det var i detta byggande han var engagerad. Objektet kommunicerar inte med yttervärlden, vad som händer utanför duken spelar ingen roll. ”Duken är den nya verkligheten”, skriver Linde. ”På denna duk spänns delarna mot varandra genom starka kontraster i färg och valör eller genom formernas egen beskaffenhet och läge – en rund form stå mot en skarp och exakt rektangel eller en forms snedhet framhävs mot en vertikal-horisontal grundindelning av duken”.
I auktionens gouache har Léger byggt upp kompositionen med mörkt gröna rektanglar ställa mot vita och gröna halvcirklar och partier av gult. Formerna balanserar kring en horisontell linje till en harmonisk helhet. Gouachen är utförd 1926 och den är svår att kategorisera som enbart abstrakt eller föreställande. I december 1924 hade målaren, racerföraren och bilkonstruktören Amedée Ozenfant börjat som lärare på Academie Moderne. Ozenfant och Léger delade ett stort intresse för maskiner och den tekniska utvecklingens betydelse för det moderna samhället. Är det ett fordon vi ser, en fantasilös form eller en komponent i ett större maskineri?

Vid denna tid i Paris verkade också Marie Cuttoli, född 1871 och nästan jämnårig med Léger. Cuttoli var konstsamlare och mecenat, och byggde tillsammans med sin man Paul upp en privat samling av modern fransk konst av fram för allt av kubisterna. Cuttoli grundade Maison Mybor i Paris, en designstudio och galleri för inredning, konst och mode och samarbetade där med gallerister och museer. Cuttoli var också den som återupplivade renässansens tradition av att väva tapisserier efter förlaga av måleri. Hon köpte målningar till sin privata samling, ofta mindre verk på papper av Picasso, Braque, Dufy, och Léger och kontrakterade sedan konstnären för en kartong i full skala som mall för framställningen av en handknuten/vävd matta. De färdiga textila verken visades för försäljning på Maison Mybor, ofta tillsammans med originalverket. Mattorna vävdes först i Algeriet men produktionen fortsatte fram till 1962 delvis vid Aubusson i Frankrike.
Cuttoli beställde fem verk av Léger för Maison Mybor runt 1925-27. Auktionens gouache är sannolikt en skiss till ”Jaune II”, ett av de första verken i serien. I den färdiga mattan avtecknar sig kompositionen i en något dovare färgskala mot en starkt gul fond, vars färg har gett upphov till verkets titel.