Kan inte nå servern
439
1186158

Sigrid Hjertén

(Sverige, 1885-1948)
Utropspris
600 000 - 800 000 SEK
53 100 - 70 700 EUR
54 300 - 72 400 USD
Klubbat pris
700 000 SEK
Köpinformation
För konditionsrapport kontakta specialist
Marcus Kinge
Stockholm
Marcus Kinge
Specialist grafik
+46 (0)739 40 08 27
Sigrid Hjertén
(Sverige, 1885-1948)

"Blå pråmar"

Utförd 1915. Duk 69,5 x 53,5 cm.

Utställningar

Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Den stora färgskrällen", 4 oktober 2008 - 6 januari 2009, kat nr 215.

Övrig information

Mellan åren 1915-1918 utgör hemmet på Katarinavägen och utsikten därifrån en stor del av Sigrids Hjerténs motivvärld. Dit hade paret Hjertén/Grünewald flyttat, efter en kort sejour vid Kornhamnstorg, när de kommit tillbaka från Paris 1911. Hjertén tillbringade mycket tid hemma och maken var den som reste för att ordna utställningar för de hemkomna Matisse-eleverna. Förutom de många och kärleksfulla skildringarna av sonen Iván som Hjertén målar under dennes småbarnsår, tillkommer i hemmet och i ateljén under denna tid en rad kraftfulla och färgsprakande skildringar av staden utanför. Hon sökte ett eget måleriskt uttryck och hade under studietiden hos Matisse fått stöd i sin glädje för färgen och för friheten att fritt komponera utan krav på en akademisk hållning.
Utanför hemmets fönster växte den moderna staden fram. I Stockholms inlopp gick båttrafiken tät med både svenskt och utländskt flaggade fartyg och Stadsgårdskajen uppvisade ett oavbrutet myller av hamnarbetare som avlöste varandra, lyftkranar i ständig rörelse, godstrafik på järnvägen och vanliga människor som tog sig till och från sina bostäder på Södermalm.
Trots den faktiska skildringen av stadens händelser arrangerar Hjertén det hon vill avbilda och komponerar sina motiv såsom hon själv önskar. Precis som i porträtten av sonen placerar hon gärna objekten diagonalt eller perifert på duken. Detta skapar förskjutna vinklar och perspektiv som speciellt i målningarna med utsikt från Katarinavägen ger en hisnande känsla. Blå pråmar, som Hjertén målade 1915, är ett fint exempel på konstnärens djärvhet, både till färg och till komposition. I samband med den Baltiska utställningen 1914 skrev en samtida recensent så här: ”Det är från sina ateljéer högt ovanför Stadsgården som dessa målare sitta och se snett på det vackra Stockholm. Snedteckningarna spela tydligen ett stort konstnärligt syfte, men för övrigt synas mig dessa tavlor ha mycket stora förtjänster i färganslaget.”
Blå pråmar är ett glädjefyllt verk som knyter an till den starka expressionism som Hjertén med sitt måleri bottnade i. De klart lysande och blå fartygskropparna står i kontrast mot det guldglittrande vattnet utanför kajen. Stagen på pråmen som tränger sig in i bildytan i målningens nedre vänstra del genombryts av solens strålar och himlen vibrerar i en varm rosa nyans. Hjerténs verk från mitten av 1910-talet uppvisar en stark påverkan från fauvismen men bär också på ett arv från en folklig naivism hämtad från bondekulturens måleri och textilier. Hjertén var modig i sitt måleri, hon målade med korta och snabba penseldrag och i Blå pråmar visar hon på en säkerhet i sin måleriska styrka att exakt och precist skapa en vibrerande yta av färgfält och ljus.

Stämpelintygad a tergo av Rakel Grünewald.

Konstnär

Hjertén, Sigrid (1885-1948),svensk målarinna. Tillhörde Matisse-akademin Henri Matisse men aldrig gruppen ”De Unga”, som var förbehållen män. 1911 gifte hon sig med Isaac Grünewald och tillsammans har de sonen, konstnären Ivàn Grünewald. Deras måleri har mycket gemensamt i form, färg och motiv, även ytmässigheten, linjerytmen och kombinationen av varma och kalla färger. Motiven är likartade, men Hjertén är lekfullare i kompositionen, använder mildare färger och markerar inte konturerna med samma kraft. På 1920-talet sedan familjen bosatt sig i Paris koncentrerades hennes motiv till franska stadsbilder, landskap och porträtt. Måleriet är engagerat och växlar mellan oro och harmoni, färgen får en mollton, är mer markant under 30-talet, då hennes typiska, intensiva gula färg dominerar. Hjertén måleri blir allt mer likt van Goghs. I de sista dukarna täcks ytan med sneda färgstreck ur vilka motivet växer fram. 1937 slutade hon måla, då hade sinnessjukdomen brutit ut och äktenskapet med Isaac upplösts.

Läs mer