Estrid Ericson

Enligt Svenskt Tenns arkiv är figurerna hämtade med inspiration troligen från museer och sigillstamparna är komponerade av Estrid Ericson, pumaungen 1924 och den liggande hjorten 1931.

Estrid Ericson (1894-1981)
Estrid Maria Erikson föddes år 1894 i Öregrund. När Estrid bara var ett år gammal flyttade familjen till Hjo där de drev hotell och restaurangverksamhet vid Hjos strand. Fadern Adolf gick bort 1924 och vid modern Helgas bortgång 1932 löste Estrid och hennes systrar Elsa, Christina och Irma ut sina två bröder Sven och Beler. Systern Christina drev verksamheten fram till början av 1960-talet då företaget avvecklades.
Efter realexamen i Hjo åkte Estrid, 19 år gammal, till Stockholm och utbildade sig vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) 1913-1917. Hon studerade konstvävnad och konstsömnad, konstindustriell fackritning och frihandsteckning samt stillära och konsthistoria. Hennes tanke var att arbeta som teckningslärare i Hjo men efter sin examen 1917 blev det bara en termin i yrket innan hon återvände till Stockholm. Första anställningen var vid Svensk Hemslöjds butik på Biblioteksgatan vid deras hem- och möbelavdelning. Efter en tid gick hon vidare som intendent vid Vackrare Vardagsvara på Strandvägen 7A. År 1923 startade företaget en avdelning med modernt tenn i samarbete med bröderna Nils och Tage Fougstedt. En kort tid senare bestämde sig Estrid för att avsluta sin anställning och starta en egen verksamhet. Under följande sommar hyrde hon en lokal på Kungsholmstorg 6 och etablerade där företaget Konsthantverkets Verkstad tillsammans med bröderna Fougstedt. Hösten 1924 flyttade verksamheten till Smålandsgatan 40 i centrala Stockholm. Med hjälp av ett arv från sin far som gått bort samma år startade Estrid sin firma Svenskt Tenn. När butiken öppnade år 1924 hade Estrid och Nils efter ett mycket intensivt arbete skapat ca 300 olika modeller. Förebilderna fanns bl a i Etnografiska museets samlingar där Estrid hämtade inspiration från olika kulturer. År 1927 flyttade Firma Svenskt Tenn till nya och de nuvarande lokalerna på Strandvägen 5A.
Estrid Ericson hade den goda förmågan att ständigt knyta duktiga medarbetare till sin firma. Arkitekt Uno Åhrén ritade inredningen till den nya lokalen och vid sidan av Björn Trägårdh var han den som ritade möblerna till Estrids egen våning ovanför butiken på Strandvägen. Nämnas bör också Anna Petrus som åren efter Parisutställningen 1925 inledde ett samarbete med Estrid Ericson och Firma Svenskt Tenn. Flera av Petrus tennföremål med det karaktäristiska lejonet tillverkas än idag. Några år senare inledde Estrid sitt lyckosamma samarbete med den österrikiske arkitekten Josef Frank, vilket blev ett nytt kapitel i firmans historia. År 1934 premiärvisades Josef Franks formgivning för Firma Svenskt Tenn på en utställning för nutida svensk inredningskonst på Liljevalchs i Stockholm. Det blev startskottet till ett livslångt samarbete.
Estrid Ericson lyckades i sina inredningar att skapa en magisk värld av ting. Enkla ytterst vardagliga föremål kunde kombineras med de mest exklusiva pjäser av högsta kvalitet. Hennes stil var överraskande och fantasifull men hade också en känsla av tidlöshet. Estrid ska ha sagt att ”goda ting behöver ingen förändring”. Bara det bästa är gott nog, vilket har genomsyrat Svenskt Tenns sortiment av noga utvalda föremål. Väggarna skulle helst vara vita och en våning skulle möbleras sparsamt och lämna plats fri golvyta men i övrigt förespråkade Estrid en frihet från strikta regler i sin inredningar. Hon såg inga problem i att fritt blanda olika färger, mönster och träslag.
I ”Svenska Hem i ord och bilder”, 1938 skrev Estrid Erikson i sin artikel ”Vita väggar och färgrika textilier”, sid 240: …Färgerna i ett rum bestämmes av textilierna. Tygerna behöver som möblerna inte räcka en livstid. Därför kan man välja dem modigt och fritt. Ty lika felaktigt som det är att välja ett träslag till ett rum, lika oriktigt är det att använda endast ett tyg eller en färgställning. Och vi kommer snart at tycka at det är lika löjligt med uppbyggda färgkompositioner som nu med s.k. möbelgarnityr. En planlagd schematiskt uppbyggd färgkomposition gör rummet stelt och omöjligt att ta emot en ny färg. Tänk om vi rätt som det är skulle förälska oss i en tavla, som inte passar ihop med våra gardiner! Vi få aldrig glömma, att vi ska ha så stor frihet i vårt hem att vi inte behöver avstå från ett föremål bara därför att det skulle äventyra vår estetiska formalism. Det är inte en viss konstruerad färgharmoni som ger ett hem dess personliga prägel. Det är alla de föremål som samlar sig under ett liv. Allt det man en gång tyckt om, och det man nu tycker om. – Våra hem är aldrig fullt färdiga; under hela vår levnad bygger vi vidare på dem.
Estrid förvärvade sitt sommarhus, Tolvekarna, på Tyresö 1931. Tolvekarna blev under många år hennes tillflykt för vila och rekreation. Tio år senare byggde hon om och inredde efter Franks ritningar. År 1944 gifte hon sig med Sigfrid Ericson, som var sjökapten och befälhavare på Svenska Amerikalinjens fartyg Gripsholm.
Makarna Estrid och Sigfrid Ericson hade inga barn. Bukowskis har fått förtroendet att sälja en samling föremål som har gått i arv till Estrids närmaste anhöriga genom hennes bror Svens barn. En del föremål har återfunnits på fotografier, andra finns inte dokumenterade, men allt kommer direkt från Estrid.