"Staden I"
Signerad M-L de Geer-Bergenstråhle och daterad 1976. Akvarell på siden 80 x 100 cm. Inklusive ram utförd av konstnären 90 x 110 cm.
Regissör Lars Forsberg. Förvärvad direkt från konstnären.
"Signaturen är Marie-Louise De Geer Bergenstråhle, som på alla hennes verk under 1970-talet. Detta var en oerhört produktiv tid för henne. Huvudsakligen använde hon två olika målningstekniker: olja på duk eller gouachefärg på siden. I båda fallen brukar hon använda svarta konturer, som i tecknade serier. Färgen måste torka i innan konturerna målas dit, med en mycket liten mårdhårspensel. Om det är olja är torktiden lång, ca tre veckor, innan konturerna målas. Gouachefärg torkar fortare och konturerna kan målas efter något dygn.
”Staden I” har en väldigt speciell historia. Ekman hade deltagit i en konstmässa i Paris, genom sin dåvarande gallerist Jan Runnqvist, som drev svensk-franska konstgalleriet i Stockholm och Galleri Bonnier i Geneve. Två stora oljemålningar av Ekman förvarades i ett konstlager där en stor brand förstörde en mängd konst, bland annat Ekmans målningar.
Marie-Louise Ekman bestämde sig då för att ur minnet rekonstruera målningen ”Staden I”. Detta skedde med tekniken gouache på siden, i ett något mindre format än den målning som brunnit upp. Stilen är beundransvärt precis. Sidenets färg framträder som den är, i gatans yta. Motivet är typiskt för Ekman vid den tiden. Hon har använt samma gatuidé, med absurda vyer in genom fönster, i filmerna ”Hallo Baby” 1975 och ”Mamma, pappa, barn” 1978. Liksom i många målningar.
Skulpturen i gatans mitt är också mycket typisk för hennes 70-tal. En absurdistisk anti-stil som driver gäck med kulturen.
Färgen rosa har varit, och är, något som hon favoriserat under hela sitt konstnärskap. I hennes senaste utställning, på Galleri Bohman-Knäpper, i oktober 2019, är rosa rikligt förekommande. Under ett långt konstnärsliv, med inslag av chefsroller på Konsthögskolan och Dramaten, har lusten att chockera nu övergått till ett uttalat vemod. Men det väldigt personliga sättet att betrakta världen finns kvar.
Hon ser på vår civilisation, våra liv, våra hem och våra gator som vore hon en skarpsynt iakttagare från yttre rymden. Och denna målning är ett utomordentligt exempel på detta.
Carl Johan De Geer
Marie-Louise Ekman är utan tvekan ett av den svenska samtidskonstens mest egensinniga konstnärskap. Konsekvensen i hennes uttryck är påfallande med ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget.
Ekmans konstnärskap är tidlöst och ständigt aktuellt. Hon är en tongivande och stilbildande konstnär som gärna skildrar vardagliga miljöer, men drar sig inte för att blanda in det absurda och surrealistiska i bilden. Hon rör sig obehindrat över gränserna och hon använder gärna konsthistoriska referenser och blandar med populärkulturella inslag. Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet som ständigt har manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och med separatutställningar på Galerie Aronowitsch.
När man tittar närmare på hennes mångskiftande konstnärskap visar det sig att hon är en återanvändare. Det finns knappt ett motiv som inte dyker upp i mer än ett sammanhang, inte en figur som man inte stiftar bekantskap med mer än en gång. Först möter man dem i objekt eller målningar, senare i filmer, TV-serier och radioprogram. Även om medierna växlar har tematiken och tonen i flera decennier återkommit i hennes konst och tack vare detta känns Marie-Louise Ekmans konst alltid förvånansvärt ung.