Alexandre Benois

Påskrift a tergo "Till Gunnar af Waldemar".

Den skiss som visas här är utförd av en av Rysslands mest älskade konstnärer, Alexandre Benois, i väst mest känd som dekoratör och inspiratör till den legendariska Ryska Baletten i Paris, som åren 1909-1929 gjorde balett till högsta mode i väst. I Ryssland är hans namn förknippat med en kulturell gigant, målare, teaterdekoratör, kritiker och konst- och kulturhistoriker, illustratör, älskad för sina scener från den ryska historien, sina bilder från det gamla Petersburg, från slotten Peterhof, Pavlovsk, Oranienbaum eller Tsarskoe Selo och inte minst Versailles, för sina illustrationer till Pusjkins mästerverk … ja listan kan göras lång. Men ändå är det trots allt med baletten Petrusjka som hans namn för alltid är förknippat.

Benois kom från en av Rysslands mest kända konstnärsklaner av målare, arkitekter och tonsättare. Han var följaktligen från barnsben predestinerad för ett liv i konsten. Hans håg stod tidigt till teatern i allmänhet och baletten i synnerhet. Han älskade att leka med dockteatrar, kalejdoskoper och liknande ting och han fann magi i enkla, folkliga gycklarnöjen – kasperteatrar, pantomimer och burlesker – som odlades på marknader och nöjesparker. Den Kejserliga Baletten i St. Petersburg förde honom också in i en magisk värld. Men vägen till teatern skulle komma att gå via den sammanslutning av konstnärer som kom att kallas Mir isskustva – Konstens värld som från 1898 blev en viktig motor i ryskt konstliv genom att bland annat i utställningar introducera västerländsk konst men också lyfta fram svunna epoker ur rysk konsthistoria. Gruppens dynamiska motor var konstkännaren- och entrepenören Sergej Diaghilev och den bildade, mångkulturelle Benois var hans mentor, för att inte säga hans universitet. Med tanke på gruppens tvärkonstnärlighet, att finna fält där bildkonsten kunde samverka med andra konstformer i en syntes, är det inte förvånande att det ledde fram mot teatern och baletten.

När Diaghilev såg en möjlighet att från 1906 presentera rysk konst i Paris, kom baletten att inta en viktig plats, ja från 1909 den viktigaste. Diaghilevs Ballets Russes blev ett begrepp, en förnyare av danskonsten och en inspirationskälla som väckte enorm uppmärksamhet där den drog fram i världen.

Under de tjugo år Diaghilev ledde sin trupp i väst (den framträdde aldrig i Ryssland) lockade han till sig bildkonstnärer, tonsättare och koreografer som med en strid ström av nya verk skapade historia. Hans lansering av en ung rysk tonsättare vid namn Igor Stravinsky hör till den kategorin.

De tre baletterna Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer, som kom till 1910-1913, gjorde honom världsberömd. Petrusjka kom till i nära samarbete mellan Stravinsky och Benois, vars vurm för enkla, teatrala nöjen genomsyrar baletten som utspelar sig just på en marknadsteater, där tre dockor, Petrusjka, Ballerinan och Moren, får liv genom ett trollspö från en Magiker. Det dansdrama som utspelas mellan de tre dockorna har sedan premiären 1911 aldrig upphört att fascinera. Verket var ett sällsynt lyckokast som följde Benois ända fram till hans bortgång 1960.

Baletten sattes upp på många håll runt om i världen och inför nya produktioner – de sista gjorde han 1958 i Wien och Milano - roade sig Benois ofta med att göra små variationer i sina ursprungliga dekor- och kostymskisser. På marknaden i Petersburg där baletten utspelar sig, finns mängder av färgstarka karaktärer som Benois gav liv åt även i sina charmfulla skisser. Tamburmajoren som uppvaktas av en liten försäljare, är en av dem. När Benois arbetade ut sina kostymskisser utgick han från noggranna studier av Petersburg på 1830-och 40-talen, av folkliga leksaker, populära ryska tryck, modejournaler etc.

Erik Näslund
Chef för Dansmuseet i Stockholm 1972–89.