Julia Beck

Denna målning utgjorde ett av huvudnumren på Zornmuseets banbrytande utställning av Julia Beck 2012 samt på den efterföljande utställningen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm påföljande år. Becks remarkabla konstnärliga gärning har under de senaste åren kommit att allt mer uppmärksammas i litteratur samt museala sammanhang till vilka bl.a. hör utställningarna "Ljusets magi. Friluftsmåleri från sent 1800-tal" (2016) samt "Grez-sur-Loing. Konst och relationer" (2019) på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.

En av de aspekter som ofta lyfts fram är hur internationellt betonad Becks konst var i jämförelse med många av hennes samtida generationskamrater. Alexandra Herlitz skriver t.ex. i ”Grez-sur-Loing revisited. The international artist’s colony in a different light” (Akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen i Konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet, 2013):

”As she was one of the Swedish artists to live in Grez most, even when there were not many Swedes there, she was certainly one of the Swedish artists who have drawn greatest inspiration from the artistic context of the international colony. […] She was a landscapist, and produced paintings that did not employ any, or only very small, staffage. […] Nevertheless her paintings show a dedicated affiliation with the international colony that was her base. Hers are sentimental landscapes in which the melancholic mood is the most striking element. With her tonal approach and mild greyish palette she is aligned with the colony’s prevailing expression in the early 1880s, even without the employment of figures”.

Att Becks måleri balanserade mellan svenska särdrag och internationella strömningar är också tydligt, framförallt i hennes verk från Grez under 1880-talet vilka redovisar påverkan av japansk konst. I samband med utställningen ”De drogo till Paris –Nordiska konstnärinnor på 1880-talet” på Liljevalchs konsthall i Stockholm hösten 1988 skrev Inga Zachau följande i utställningskatalogen:

”Hon hade levt så länge i Frankrike att hennes konst var fransk in i minsta detalj. Över dem vilar det franska diset som gör färgerna behagligt milda. Julia Beck målade gärna flodlandskap som är inbäddade i dis vilket ger målningarna en vemodsfylld stämning. Här kan möjligen spåras ett nordiskt drag, nämligen dragningen till det vemodsfyllda. Julia Becks målningar är dock inte svårmodigt vemodiga som de nordiska utan rymmer mera en mild, allvarlig stämning av eftertanke. […] Hon gav också gärna sina målningar en långsmal form som ger tydliga associationer till den japanska konsten. Japonismen var högsta mode vid sekelskiftet och många konstnärer har påverkats av det japanska sättet att se naturen. Det gäller även Julia Beck som gärna lade horisontlinjen högt och lät olika vassväxter skugga förgrunden på sina flodlandskap”.

Becks förkärlek för "vemodsfyllda flodlandskap inbäddade i dis" förtydligas av följande ögonvittnesskildring av, ingen mindre än, August Strindberg vilken skriver följande i "Bland franska bönder", 1886: "Julia Beck satt i flera veckor i regn och tjocka samt till och med gav sig med häst o kärra ut i träsket eller klev omkring i stora träskor för att få sin gråvädersstämning fullt riktig".

I september 1888 flyttade Beck till Frankrike för gott och slog sig då ned i Vaucresson. Kåa Wennberg omnämner detta i ”Julia Beck”, 2012:

”I den lilla staden Vaucresson två mil väster om Paris fann hon den perfekta platsen för att måla och här bestämde hon sig för att slå sig ned – hon blev kvar här resten av sitt liv. […] Vackert belägen i en dal och omgiven av grönskande kullar var Vaucresson en tacksam plats om man som Julia Beck sökte natursköna motiv”.

Det är denna inspiration som ligger till grund för de magnifika landskap Beck utför under kommande år. Ofta höll hon kvar vid det japoniserande perspektivet men det radikala måleritekniska utförandet förebådar, i sin raffinerade djärvhet samt förenkling, stora delar av 1900-talets måleri i dessa dukar där ett säreget dis vilar över dammens vattenyta och omgivande vegetation.

Gunvor Persson skrev också i sin levnadsbeskrivning över Julia Beck i en av Stockholms tidningar kort efter Julia Becks bortgång 1935:

”I Vaucresson fann Julia Beck de motiv hon mest älskade att måla: en liten tjärn där träden speglar sig i vattnet, en höstmorgon med gulnande blad och dis i luften”.