VÄGGPENDYL, Grand cartel, tillskriven Jean-Joseph de Saint-Germain, Frankrike 1740-1750-tal.

Attribueringen till Jean-Joseph de Saint-Germain (född 1719-1791), fondeur-ciseleur, bygger på dess avancerade design, lekfulla uppfinningsrikedom och högklassiga utförande och ciselering. St Germain arbetade i Paris som ouvrier libre från 1742 och blev mästare 1748. Han var en av rokokotidens främsta formgivare och hade studerat både botanik och djur, vilka han ofta tog med i dekoren till urfodral. Katalognumrets hund, som kliar sig om örat, är en lekfull detalj som kännetecknar Saint-Germains konstnärliga kreativitet.
Ett fåtal högkvalitativa bronsurfodral är signerade "ST. GERMAIN”. De flesta av dessa är i rokoko och några är gjorde i den senare neoklassiska smaken. Han annonserade att han i sin verkstad på rue St Nicolas sålde fodral och förgyllda bronser efter teckningar och vaxmodeller. Han skapade många berömda urfodral med bronsfigurer i form av kineser, noshörningar, elefanter m.m.

Katalognumret är en ypperlig representant för den franska rokokon på 1730-50-talen. Den lekfulla och naturälskande rokokon var en reaktion på den stränga barocken som hade dominerat det franska konstlivet under Ludvig XIV långa regeringstid. Rokokon (Louis XV) var till stora delar en inredningsstil, som med sitt asymmetriska formspråk, bröt mot den förutvarande klassicismen. Naturen var en stor inspirationskälla och föremål såsom bords- och väggur, speglar, ljuskronor och möbler dekorerades med blommor och bladverk i olika material. En helhetsverkan uppnåddes genom att den fasta vägginredningen utformades i samma stil, med bladverk och blommor som illusoriskt klättrade längs väggarna.

Inom konsten skildrade Watteau, Lancret och Boucher idylliserande land- och parklandskap med amorösa figurscener, s.k. fête galante. Katalognumret bär på krönet ett musicerande par, varav kvinnan håller ett nothäfte med den graverade texten "Rosignol dans le doux" (Näktergalen i det söta). Troligen härrör citatet från ett musikstycke av Jean-Baptiste Drouart de Bousset (Frankrike 1662-1725). Hunden som håller paret sällskap symboliserar trofasthet. Den kliar sig förstrött på örat vilket är en typisk yttring för rokokons sorgfria och eleganta nonchalans.

Auktionens väggpendyl består av förgylld brons vilket var ett mycket dyrbart material. Räkningar från 1700-talet av konsthantverksföremål och möbler visar att metallen utgjorde lejonparten av kostnaden. Tillverkningen av dyra föremål krävde en bestämd beställare eller mellanhand som kunde finansiera framställningen. Med tanke på katalognumrets musicerande par och romantiska motiv var den sannolikt beställd till fruns våning, som under 1700-talet oftast var den mest påkostade delen av huset. Under rokokotiden blev kvinnornas sällskapsrum den viktigaste sociala arenan för båda könen.

För att uppnå katalognumrets fulländade form krävdes ofta många specialister. Först tecknade en formgivare, ofta en konstnär eller arkitekt, en förlaga. Rokokons främsta uttolkare, Juste-Aurèle Meissonier gav ut en mängd kopparstick på inredningar och möbler, däribland av en vägginredning med en väggpendyl omkring år 1736. En skulptör skapade en figur i lera efter den tecknade förlagan. Sedan skapade gjutaren gjutformar till de olika delarna. Delarna gjöts i brons separat för att sedan sammanfogas. Efter gjutningen filade en gravör bort gjutskägg och ciselerade fina detaljer på metallen, såsom räfflad ytor för att ge en känsla av trädstammens matta skrovlighet eller bladens nerver. En förgyllare brännförgyllde fodralet med bladguld. Vissa ytor polerades högblanka, såsom figurernas hud. På så sätt uppnåddes i vaxljusens sken en dynamisk ljusspel mellan matta och blanka ytor. Till sist monterade urmakaren in urverket. Märkligt nog signerades bronsfodralen ytterst sällan. En med katalognumret snarlik väggpendyl är tillskriven bronsmakaren Jean-Joseph de Saint-Germain (1719-1791), som var verksam i Paris från 1742.

Regnault de Chaalons bidrog till att förbättra urverket och dess exakta gång, bland annat genom en kompensationspendel vars längd inte skulle ändras pga luftens värmeväxlingar och därmed inte förändra urets gång. Detta uppnåddes genom att pendeln bestod av olika metallstänger (stål och mässing) som tog ut varandras påverkan av värme. Han konstruerade även en maskin för tillverkning av vissa urdelar för att minska friktionen. Maskinen avbildades i tryck omkring år 1733.