"Modellen"
Signerad Evert Lundquist och daterad 1946 a tergo. Duk 102 x 83 cm.
Bukowski Auktioner, Stockholm, Moderna vårauktionen 1990, kat nr 199.
Galleri Kråkeslätt, Bromölla.
"[...] Även sommaren 1939 arbetade han i Viken. På hösten, när kriget brutit ut, var han tillbaka i Stockholm. Han kom nu att umgås mycket med Olle Nyman och började också måla i Nymans ateljé, inrymd i ett litet gårdshus på Sturegatan. Gradvis återvann han sin psykiska styrka, vilket även märktes i hans arbeten -1, ex. i den mäktiga Vågen från 1940. – ”En flicka förljuvade min ung-karlsexistens” – det var målarinnan Ebba Reutercrona, som snart skulle bli hans hustru. I denna lugna atmosfär kunde han arbeta bättre än någonsin, och i maj 1941 redovisade han resultatet på Konstnärshuset. Utställningen kom att innebära hans definitiva genombrott, och den gav honom också tillfälle att tänka igenom var han stod:
”Mitt yttre liv var fortfarande »familjegossens« materiellt osjälvständiga liv, vilket hittills haft sin förklaring i att jag så odelat ägnat mig åt de rent konstnärliga problemen att jag varken eftersträvat eller åstadkommit resultat som tilltalat publiksmaken. För mig – jag närmade mig de 40 – började denna tillvaro att kännas tyngande. Jag kände ett allt större behov av ett eget hem och ett ekonomiskt självständigt liv.”
Efter utställningen 1941 tycktes sådana planer inte längre omöjliga att förverkliga. Han kunde nu avyttra sina målningar och han hade funnit en kvinna att leva med. Genom Olle Nyman, som var ett gott stöd under dessa år, kom han också över en idealisk bostad och arbetsplats. – Tillsammans med Nyman hade han på sommaren 1942 arbetat på Övre Gården i Saltsjö-Duvnäs, ett ställe som beboddes av Nymans morbror Filip Küsel – ”en fin gammal man som band böcker och var filosof.” På hösten avled Küsel och hans bostad övertogs då av Olle Nyman som i sin tur genast överlät några av rummen på Evert Lundquist – ”Så begynte den mest lyckliga och harmoniska tiden i mitt liv.”
Han gifte sig med Ebba Reutercrona den 31 juli 1943. – ”Under detta år arbetade jag intensivt med mitt måleri och avlägsnade mig alltmer från den stela, abstrakta men formfasta inställningen från 1941. Formen blev mer målerisk och atmosfäriskt upplöst, ofta också mer spontan och sensuell.”
I april 1944 hade han sedan en stor retrospektiv utställning på Konstakademin, då ekonomin ordnade sig genom en ganska god försäljning. Året därpå dog hans föräldrar, fadern i april och modern i juli. Efter bouppteckningen sålde sedan syskonen fastigheten vid Tegnérgatan – det var 1946.
Under dessa år utvecklades hans måleri lugnt, även om man kan iaktta vissa förskjutningar i hans inställning. På hösten 1945 kom en reaktion mot den atmosfäriska upplösning som präglade de första arbetena från Saltsjö-Duvnäs; under ångestfylld möda och konstnärlig självrannsakan och tvivel sökte han en mer klassiskt avklarnad form som kunde utgöra en syntes av hans strävanden dittills. Han arbetade mycket länge på målningarna. – Det vore helt felaktigt att tro att deras pastosa furia skulle vara spontan i bemärkelsen oreflekterad – han har aldrig arbetat med lätthet. Självkritiken var stor, och det hände även under dessa år att missmodet tog överhand, även om det inte skedde lika ofta som förr. Hans familjeliv var lyckligt; den 6 februari 1947 blev han stolt fader till två gossar."
Utdrag ur en biografi sammanställd av Ulf Linde på Evert Lundquists Ateljémuseums hemsida.
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer