Helmer Osslund
"Lappgubbe" / "Lapp-Thomas"
Signerad Helmer Osslund. Utförd cirka 1920. Akvarell och färgkrita 43 x 56 cm.
Proveniens
Ursprungligen i tandläkare Erik Hellströms samlingar, Sollefteå; därefter i arv.
Utställningar
Nationalmuseum, Stockholm, "Helmer Osslund. Norrlands målare", 1971, kat nr 220.
Övrig information
När föreliggande porträtt ställdes ut på Nationalmuseums stora utställning av Helmer Osslund år 1971 daterades det till cirka 1920. Helmer Osslund hade emellertid redan tidigare ägnat sig åt att avbilda representanter för lokalbefolkningen vilka Osslund kom i kontakt med under sina strövtåg i Norrlands inland uppe i Lappland. Lena Holger skriver om detta i "Helmer Osslund", 2008:
"1911 var Osslund i Lappland och målade flera porträtt av samer, bland annat 'Vithårig same i Kvikkjokk'. Det är ett porträtt med en lysande karaktäristik av ett liv i bitande utomhusväder, rökiga kåtor och långt till tandläkaren. I ett brev 1911 skrev Osslund: 'Vintern är snart här, det har regnat mycket, då lappgubbar fått sitta modell...' ".
Även om dagens betraktare troligtvis väjer sig för titlar som "Lappgubbe" eller "Lapp-Thomas" på ett konstverk får nog benämningarna anses vara utslag för sin tids anda. I början av 1900-talet innebar LKAB:s etablering i Kiruna att ett betydande antal svenska konstnärer fick tillfälle att bekanta sig med Lapplands hänförande natur samt dess urgamla ursprungsbefolkning. Såväl landskap som samer gjorde starkt intryck på de tillresta konstnärerna bland vilka hör John Bauer som reste omkring i Lappland år 1904 och Christian Eriksson vilken utförde sitt berömda skulpturala porträtt av Per Kuhmoinen ("Sittande lapp") hemma hos disponent Hjalmar Lundbohm i Kiruna omkring år 1903.
Även Osslund synes ha inspirerats av ursprungsbefolkningens, till synes, exotiska klädedräkt samt utseende i ett antal inkännande samt finstämda porträtt, till vilka bl. a. hör "Lapp från Torne träsk" (kolteckning, 1905), "Lapp-Simon" (kolteckning, 1907) samt olika versioner av föreliggande motiv t.ex. "Lapp-Tomas" (oljemålning, 33 x 42 cm, 1920).
Vad gäller Osslunds porträtt i övrigt refereras, återigen, till Lena Holger som skriver följande i sin bok från 2008:
"Osslunds porträttmålningar är fyllda av en träffsäker karaktäristik. De är ömsinta, inkännande och avslöjande, utan att vara karikatyrer. Det finns både en empati för modellen och en skärpa i det förmedlade synintrycket av ansiktet. Han har målat vänskapsporträtt och beställningsporträtt, men bara två självporträtt. Vissa porträtt har tillkommit när det inte funnits andra motiv till hands, som exempelvis när regnväder förhindrat utomhusmåleri. Eller också kan Osslund ha målat ett porträtt för att han funnit ett ansiktsuttryck vara så fängslande att han bett att få måla av det. Själv gjorde han inget större väsen av sina porträtt, utan tycks ha sett dem mer som uppdrag, ett tidsfördriv, ett nöje eller en nödvändighet som betalning för kost och logi".
Konstnär
Den svenska bildkonstnären Helmer Osslund är en av den svenska konstens allra främsta uttolkare av det norrländska landskapet. Han inledde sin konstnärliga utbildning på Tekniska skolans aftonkurs 1887 för att året därpå avancera till avdelningen kallad Högre konstindustriella skolan. 1889 anställdes han som dekoratör vid Gustavsbergs porslinsfabrik men fortsatte sin konstnärskarriär efter studieresan till Paris, som han åkte på 1894 när han var 27 år. Han studerade omväxlande på Académie Colarossi där många av hans skandinaviska konstnärskollegor tidigare studerat. Via skolan kom Osslund i kontakt med den då fortfarande relativt okända konstnären Paul Gauguin och svensken hade honom som lärare i sex-åtta veckor under februari-april 1894. Trots den korta perioden hos Gauguin gjorde fransmannens syntetism ett stort intryck på Osslund.
Tillbaka i Sverige bosätter sig Osslund 1898 i Fränsta i Medelpad. Från och med den flytten skulle Osslund ägna sig åt det norrländska landskapsmåleriet fram till sin död 1938. Man brukar säga att Osslund föredrog att måla på hösten på grund av den färgprakt som naturen erbjöd. Dock är det tydligt i de otaliga sommar-, höst- och vinterbilder att han behärskade alla säsonger.
Läs mer