Edward Orm

Den avporträtterade pojken torde vara omkring 10 år gammal. Inga andra barnporträtt av Edward Orm är kända. Det är därför mycket troligt att porträttet föreställer konstnärens son, Gabriel E. Orm, född i Norrköping 1707. Edward Orm hade två söner med sin hustru Elisabeth, f. Berg, Nils och Gabriel. Gabriel följde i hans fotspår och utbildade sig till målare.

Edward Orm, bördig från Öland, var verksam som porträtt- och kyrkomålare. Ingenting är känt om hans läroår. Från 1714-1722 var han verksam i Jönköping och flyttade därefter till Västervik för att ytterligare några år senare bege sig till Öland, där han köpte skattehemmanet Hässleby där han bodde till sin död, flitigt verksam med beställningsarbeten såväl på Öland som på Gotland och i Småland. Orms största och mest betydande kyrkmålningar blev de omfångsrika takmålningarna i Gränna kyrka 1719 och i Hakarps kyrka utanför Jönköping 1729. De förra, som framställde bönen Fader vår i allegorisk form, förstördes vid kyrkans brand 1889. I Hakarp övergav Orm allegorierna och framställde frälsningsverket på traditionellt, berättande sätt i en stor, figurrik bildsvit i korskyrkans fem takfält: paradiset, försoningen, de dödas uppståndelse, de fördömda i helvetet samt i korsmitten yttersta domen. Konstnärligt höjer sig Orm här över flertalet av tidens provinsiella kyrkomålare genom de skickligt tecknade gestalterna liksom genom sin säkra blick för den dekorativa helheten.

Inom porträttgenren kan noteras en tydlig utveckling från de ganska stela porträtten av kyrkoherden Daniel Brusenius och hans maka i Runstens kyrka från 1699 fram till den långa raden karaktärsfulla porträtt från 1720- och 30-talen. Bland dessa märks landshövdingen Nils Lilliecreutz (1718), karolineröversten C G Hammarskiöld på Tuna (1724) och friherren Eric Rappe på Strömsrum (1726). Framför allt avporträtterade Orm präster och några gånger även deras fruar, däribland den unga Birgitta Giöthe i Runsten, omtalad som "Ölands skönhet". Till Orms förnämsta porträtt hör också de av stadskirurgen Johan Matzschau i Visby och hans hustru Katarina (Gotlands fornsal). De är målade 1734 och visar, att Orm ännu sitt sista levnadsår stod på höjden av konstnärlig kraft. Med Katarina Matzschaus praktfullt ornerade klänning ger Orm prov på fin förmåga till stoffmåleri.

Gabriel E. Orm studerade hos sin far och var honom behjälplig i utförandet av takmålningarna i Hakarps kyrka. I paradisscenen finns ett myller av fabelaktiga djur, som på goda grunder antas vara målade av honom (M. Hofrén, ”Konterfejaren Edvard Orm”, i ”Konstvetenskapliga essayer och studie: Tillägnade August Hahr på 60-årsdagen”, 1928, s. 41; C. Nemell, ”Takmålningarna i Hakarps kyrka: Edvard Orm och det tidiga 1700-talets kyrkomåleri, 1998, ss. 4-5). Åren 1735-38 var han anställd vid slottsbygget i Stockholm och nämns samma tid som ”färgrivare hos Pasch” (”Svenskt konstnärslexikon”, Vol IV, 1961, s. 336). Han målade 1735 tre modeller till ledning för smeden som skulle göra galler till lanterninen på Jakobs kyrka, som eldhärjats 1723. 1747 ritade han ett förslag till klockstapel vid St. Olaus kyrkan i Norrköping. Ytterst få verk av Gabriel E. Orm finns bevarade; ett parporträtt i pastell i Bolltorps herrgård i Östergötland från 1764 och en handfull djurmålningar. Hans mest kända målning, en Trompe l’oeil, 29,4 x 19,6 cm., daterad 1738, föreställer två på en brädvägg med spikar upphängda läderlappar, kniv och gåspenna. Målningen är en av flera liknande målningar av Orm som tidigare fanns i Finspångssamlingen, vilket tyder på att de beställts av Louis De Geer. d.y. (1705-1758). (fig. 1).

Gabriel E. Orm är sannolikt identiskt med den Gabriel Orm som under andra hälften av 1700-talet drev ett värdshus i Gamla stan känt som ”Ormens Pigor”, besjunget av Bellman: ”Ormens Pigor. Et tractörställe i staden, där fader Bergström gemenligen spelade ”Nu hvilar hela jorden,…”. Ett byte av yrke skulle förklara varför så få verk av Orm är kända. Enligt Bellmanssällskapets Standardupplaga av C. M. Bellmans skrifter, 1927 var Ormens Pigor enligt Bellman ”ett vedernamn på ett traktörställe, som hölls av en man vid namn Gabriel Orm, vilken synnerligen ofta bytte lokal för sin servering.”.”Pigor” stod sannolikt för prostituerade, vilket vore ett berättigat skäl för honom att ofta byta lokal i avsikt att undvika nedslag av dåtidens sedlighetspolis. E. Brunner, Fukta din aska. C. M. Bellmans liv från början till slut, 2016, skriver:

”Storkyrkobrinken låg redan försänkt i mörker och bara facklorna vid Ormens pigor belyste rännstenen in i Helvetesgränd dit jag [C. M. Bellman] sökt mig för att möta Ulla Winblad. Bland spisgästerna var många fänrikar och kornetter som lämnats så stor kredit att olyckor börjat drabba traktören, ändå fick jag krita en sup och en kringla utövar de supar och kringlor jag redan kritat. Gabriel Orm var en hedersman och begärde bara av mig att jag återkom med citrinan och gav en afton med supvisor.”/Av det lätta gardet fanns ”fruar”, ”madamer”, ”mademoiseller av bättre sorten” och ”mademoiseller av sämre sorten”. Ulla [Winblad] var gardets ovanligaste skönhet, tillhörde ”sämre” sorten, men ville ta sig upp varför hon gjorde klokt i att ge mig kredit.”