Ivar Arosenius

När "Bacchi sjö" ställdes ut på Ivar Arosenius minnesutställning på Kungl. Akademien för de fria konsterna i Stockholm 1926 skrev Gunnar Wengström i katalogen:

"-vart han drog fram dansade för hans blick människor och kräk i gudomlig yra. Humorns gudagåva, som en gång vart hundrade år skänkes en människa till hennes medmänniskors tuktan och förlossning, besatt han så som ingen annan svensk konstnär. Därför är han vårt folk så kär, därför samlar man åter hans verk till en utställning, mera talrik denna gång än någonsin förr".

Arosenius tillhör, till viss del, en sorts ”mellangeneration” inom den svenska konsthistorien som framträdde i glappet mellan ”Konstnärsförbundarna” och ”1909 års män”. Arosenius ”entré” på den konstnärliga scenen, där han kommenterade sin samtid likt en sentida efterföljare till William Hogarth, var på sätt och viss förberedd för honom. Albert Engström hade i sin konstnärliga utövning predikat Kolingens Diogenes-filosofi och Gustaf Fröding hade inom poesins fria rymder gett uttryck åt en livsuppfattning som satte den allt befriande humorn i högsätet.

Wengström, återigen, skriver:
"När Ivar Arosenius först framträdde offentligt, var det i den nu klassiska svenska skämtpressen, där han gick in i miljön så omärkligt, att ingen anade, att han var mäktigare än alla de andra, att han var den rätte arvingen till sagans, skämtets och skönhetens trollspö".

Arosenius gick också i stor utsträckning sin egen väg. Slöjdföreningens skola i Göteborg följdes av studier i Stockholm på såväl Konstakademien som Konstnärsförbundets målarskola under ledning av Richard Bergh. Dock trivdes Arosenius inte särskilt bra på någon av dessa inrättningar. Viktigare impulser kom från de personliga mötena med ex. vis Ole Kruse samt Olof Sager-Nelson. Mer än traditionell skolning och akademiska studier var livet i sig Arosenius viktigaste lärosäte och hans konst är i sällsynt grad ett inspirationens barn.

Våren 1905 återvände Arosenius till Göteborg efter ett ”hett och sjudande Pariserår” (vintern 1904-1905) där han studerat samt stiftat bekantskap med bl. a. Axel Törneman. Efter att ha ingått äktenskap med Eva Adler i februari 1906 flyttade Ivar Arosenius med hustru till Åby, ett litet stations- och industrisamhälle strax norr om Norrköping, där dottern Eva (”Lillan”) kom till världen samma år:

"Han hade sunda instinkter och livsvilja nog att efter stormens tid bygga upp åt sig ett borgerligt liv igen vid en god och förståelsefull kvinnas sida. Han som visste allt om livets nattsidor – om dess flämtande hets, dess förlamande intighet, dess förbrännande drifter – längtade som ett sårat djur till den livgivande källan, till det skyddande hägn, den ostörda vrå undan livets stormar, som är det egna hemmet och hemlivet med hustru och barn". (Wengström, sid VIII f.)

På våren eller försommaren 1906 drabbades han emellertid av en dramatisk näsblödning vilket föranledde den blödarsjuke konstnären att nästan förblöda. Björn Fredlund skriver: ”Medan han tillfrisknade var han intensivt verksam. Det var som om han visste att tiden höll på att rinna ut”. ("Ivar Arosenius", 2009, sid 143)

Det var nu som Arosenius grep sig an de stora målningar på duk vilka kommit att inta en central plats i hans produktion. Förutom auktionens "Bacchi sjö" kan man även nämna "Rus" från samma år vilken, när den ställdes ut på Salon des Indépendents i Paris 1906 drog stora skaror samt föranledde den franska kritiken att fästa stora förhoppningar vid hans namn. Om dessa stora dukar skrev Karl Asplund:

"Men det är först med det stora genombrottet efter sjukdomen på Åby 1906, som dessa kring bacchanaliska motiv kretsande fantasier höja sig till den stora poesien, till apoteosen över ruset, den djärvaste och hänsynslösaste i svensk konst, helt i Fredmans anda". ("Ivar Arosenius", SAK, 1928, sid 156)

Liksom hos Bellman i Fredmans epistlar rör det sig hos Arosenius om ett dubbelt perspektiv där såväl de euforiska som tragiska aspekterna lyfts fram simultant, vilket omtalats av Wengström:

"Själv ett skröpligt käril, ansatt och ödesmärkt av sin dystra sjukdom, den blödaresjuka, som en natt [år 1909] skulle kväva denna eldsjäl i dess fulla skaparekraft, drevs han att trotsa naturens hämmande makter, att pejla djupen och de dystra skuggsidorna av mänskligt liv likaväl som att söka fånga ’lyckans’ fladdrande drömbild.[…] Men han fick aldrig fullfölja segern och ännu är det blad oskrivet, som skall skildra Ivar Arosenius’ segertåg kring världen". (Wengström, sid VI resp XI)