Jean Hermanson
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Stämpelklocka, Motala Verkstad", 1969
Signerad Jean Hermanson a tergo samt med stämpel från Mira bildarkiv a tergo. Gelatinsilverfotografi, bildyta 22,8 x 16,5 cm. Bladstorlek 23,8 x 17,8 cm.
Litteratur
Folke Isaksson och Jean Hermanson, "Nere på verkstadsgolvet", 1971, avbildad.
Jean Hermanson m.fl, "Fotografier", 2005, avbildad på helsida sid 53.
Nils Petter Löfstedt, "Himlens Mörkrum", 2017, avbildad sid 79.
Övrig information
Jean Hermanson var en av landets mest framstående arbetsplatsskildrare, men fotograferade även i andra länder som till exempel Irland. Jean Hermanson var uppvuxen i en småländsk gjutarfamilj och det var i arbetarklassen han kände sig hemma. Hans livsprojekt blev att dokumentera människorna som faktiskt låg bakom det då växande svenska välfärdssamhället.
Under 1960- och 1970-talen gjorde han reportageresor till industrier i svenska bruksorter som resulterade i fotoböcker som ”Byggnadsarbetare” och ”Nere på verkstadsgolvet”. Det sena genombrottet kom med dokumentärfilmen ”Arbetets döttrar” (1986), som uppmärksammade kvinnliga arbetares slit på Abbas fiskrensningsfabrik i Göteborg och i en strumpfabrik i Malmö.
När Hermanson gick bort 2012 lämnade han efter sig hyllmeter med bilder på arbetare. År 2014 förvärvade Landskrona Foto Jean Hermansons samling bestående av
250 000 negativ och tusentals fotokopior. Nils Petter Löfstedt som var Hermansons fotoassistent, släppte 2017 ”Himlens mörkrum”, en hyllad dokumentärfilm om bildskatten. I filmen framgår att Jean Hermanson ångrade att han aldrig tog reda på namnen på dem som han porträtterat. Just då ville han inte att människor skulle känna sig uthängda eftersom fotoböckerna ofta innehöll kritik mot deras arbetsmiljöer.
I arbetet med filmen har Nils Petter Löfstedt lyckats spåra upp 400 namn baserat på Hermansons fotoarkiv. Några av dem söker han upp i filmen. Men han har också klivit in i de miljöer som fortfarande finns kvar. I år släppte Löfstedt även en bok om Jean Hermanson och hans bilder. I somras visades Hermansons bilder på en uppskattad utställning på Fabriken Bästekille på Österlen.
Hermansons porträtt och dokumentära bilder kännetecknas av en svärta, skärpa och känsla för detaljer, respekt för personen framför kameran och ett skickligt mörkrumsarbete. Det är på tiden att Hermansons arbete och tiden det dokumenterar får ta sin rättmätiga plats i den svenska fotohistorien.
Konstnär
Jean Hermanson var en av landets mest framstående arbetsplatsskildrare, men fotograferade även i andra länder som till exempel Irland. Jean Hermanson var uppvuxen i en småländsk gjutarfamilj och det var i arbetarklassen han kände sig hemma. Hans livsprojekt blev att dokumentera människorna som faktiskt låg bakom det då växande svenska välfärdssamhället.
Under 1960- och 1970-talen gjorde han reportageresor till industrier i svenska bruksorter som resulterade i fotoböcker som ”Byggnadsarbetare” och ”Nere på verkstadsgolvet”. Det sena genombrottet kom med dokumentärfilmen ”Arbetets döttrar” (1986), som uppmärksammade kvinnliga arbetares slit på Abbas fiskrensningsfabrik i Göteborg och i en strumpfabrik i Malmö.
När Hermanson gick bort 2012 lämnade han efter sig hyllmeter med bilder på arbetare. År 2014 förvärvade Landskrona Foto Jean Hermansons samling bestående av
250 000 negativ och tusentals fotokopior. Nils Petter Löfstedt som var Hermansons fotoassistent, släppte 2017 ”Himlens mörkrum”, en hyllad dokumentärfilm om bildskatten. I filmen framgår att Jean Hermanson ångrade att han aldrig tog reda på namnen på dem som han porträtterat. Just då ville han inte att människor skulle känna sig uthängda eftersom fotoböckerna ofta innehöll kritik mot deras arbetsmiljöer.
I arbetet med filmen har Nils Petter Löfstedt lyckats spåra upp 400 namn baserat på Hermansons fotoarkiv. Några av dem söker han upp i filmen. Men han har också klivit in i de miljöer som fortfarande finns kvar.
Hermansons porträtt och dokumentära bilder kännetecknas av en svärta, skärpa och känsla för detaljer, respekt för personen framför kameran och ett skickligt mörkrumsarbete. Det är på tiden att Hermansons arbete och tiden det dokumenterar får ta sin rättmätiga plats i den svenska fotohistorien.