"Dublin", 1967
Signerad Jean Hermanson a tergo. Gelatinsilverfotografi, bildyta 18,5 x 27,2 cm. Bladstorlek 23,7 x 30,2 cm.
Jean Hermanson m.fl, "Fotografier", 2005, avbildad på helsida sid 224-225.
Nils Petter Löfstedt, "Himlens Mörkrum", 2017, avbildad sid 13.
Jean om Dublin och självkritik, samtal under filminspelning i mörkrum, 21 november 2011.
Jag bestämde mig snabbt för vissa bilder och jag har aldrig jobbat upp det här materialet mer än att jag har gjort tillfälliga kopior. Jag har underskattat det, tror jag. När man inte tar fatt på en idé när man har den så blir det som vanligt, man börjar kritisera sig själv och sen blir det omöjligt. Jag har haft planer på att åka tillbaka och göra en film om de där fyra som springer du vet, som leker Följa John, och berätta hur det gick i deras liv. Fyra grabbar som kanske lever fortfarande? De kanske har barn och barnbarn men jag kom aldrig till skott att göra det och nu känns det för sent."
(nedtecknat av Nils Petter Löfstedt i "Himlens Mörkrum", utgiven 2017)
Jean Hermanson var en av landets mest framstående arbetsplatsskildrare, men fotograferade även i andra länder som till exempel Irland. Jean Hermanson var uppvuxen i en småländsk gjutarfamilj och det var i arbetarklassen han kände sig hemma. Hans livsprojekt blev att dokumentera människorna som faktiskt låg bakom det då växande svenska välfärdssamhället.
Under 1960- och 1970-talen gjorde han reportageresor till industrier i svenska bruksorter som resulterade i fotoböcker som ”Byggnadsarbetare” och ”Nere på verkstadsgolvet”. Det sena genombrottet kom med dokumentärfilmen ”Arbetets döttrar” (1986), som uppmärksammade kvinnliga arbetares slit på Abbas fiskrensningsfabrik i Göteborg och i en strumpfabrik i Malmö.
När Hermanson gick bort 2012 lämnade han efter sig hyllmeter med bilder på arbetare. År 2014 förvärvade Landskrona Foto Jean Hermansons samling bestående av
250 000 negativ och tusentals fotokopior. Nils Petter Löfstedt som var Hermansons fotoassistent, släppte 2017 ”Himlens mörkrum”, en hyllad dokumentärfilm om bildskatten. I filmen framgår att Jean Hermanson ångrade att han aldrig tog reda på namnen på dem som han porträtterat. Just då ville han inte att människor skulle känna sig uthängda eftersom fotoböckerna ofta innehöll kritik mot deras arbetsmiljöer.
I arbetet med filmen har Nils Petter Löfstedt lyckats spåra upp 400 namn baserat på Hermansons fotoarkiv. Några av dem söker han upp i filmen. Men han har också klivit in i de miljöer som fortfarande finns kvar.
Hermansons porträtt och dokumentära bilder kännetecknas av en svärta, skärpa och känsla för detaljer, respekt för personen framför kameran och ett skickligt mörkrumsarbete. Det är på tiden att Hermansons arbete och tiden det dokumenterar får ta sin rättmätiga plats i den svenska fotohistorien.