Ann-Sofi Sidén

Ann-Sofi Sidén är en av Sveriges internationellt mest betydelsefulla och banbrytande konstnärer. Hennes utställningar visas över hela världen och hon finns representerad i de mest prestigefyllda samlingarna. Hennes arbetsmetod är oftast en suggestiv genreblandning av journalistik, spelfilm och vetenskapliga undersökningar som tar form i skulpturala installationer eller rumsliga videoverk.
"Eva, Dubì" är ett utsnitt, en stillbild, från ett av hennes absolut mest gripande och omtalade verk, "Warte Mal!", en videoinstallation bestående av en film visad i 13 parallella kanaler. Det hela började med att Sidén blev inbjuden att medverka i en utställning i Red Light District i Amsterdam. Sidén valde då att istället flytta fokus från Amsterdam till Östeuropa, den väg som många av sexarbetarna tagit. Dubì är ett tjeckisk samhälle, starkt präglat av prostitution, nära den tyska gränsen. Sidén reste dit upprepade gånger under en ettårsperiod, umgicks, observerade och utförde intervjuer med såväl sexarbetare som poliser och hotellägare. Som betraktare leds man in i en värld som inte låter sig beskrivas via traditionella reportage. Här finns en öppenhjärtlighet och en intimitet fjärran från en distanserad indignationsretorik. Det är smutsigt, hjärtslitande, kärleksfullt och mycket respektfullt
Ann-Sofi Sidén har utbildat sig på Hochschule der Kunst och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hon har även varit professor i fri konst med inriktning på skulptur, objekt och installation på Kungliga Konsthögskolan och tilldelades Moderna museets vänners skulpturpris år 2009.

I samband med utställningen ”In Between the Best of Worlds” på Moderna Museet 2004/2005 så intervjuades Sidén av Robert Fleck om projektet ”Warte Mal!” och de människor som hon mötte i Dubì:

” Robert Fleck: När du började göra filminstallationen Warte Mal! om prostitutionen på gränsen mellan det postkommunistiska och det västeuropeiska samhället, vad var du då egentligen mest intresserad av? Var det företeelsen, människorna eller den tunga livssituationen?
Ann-Sofi Sidén: Jag var så känslomässigt engagerad från första början att jag inte kunde lämna ämnet efter min första resa till Dubí, och jag tänkte att antingen blir jag socialarbetare eller också religiös när jag förstod hur enormt stor den här verksamheten är – en hel generation kvinnor som skulle kunnat ha vanliga jobb har ingen annan framtid. Hur kan vi låta detta hända? Det dröjde länge innan jag kunde släppa det här projektet och börja göra något annat.
RF: Ursprungligen blev du kontaktad för att delta i en utställning i Amsterdam där man bjöd in konstnärer till Red Light District. Och din reaktion var: ”Jag beger mig dit där det kommer ifrån”, och du ställde dig frågande till att delta i en dekorativ anpassning av konsten till ett bordellkvarter, vilket kunde vara en risk med utställningsidén. I stället började du arbeta med en verklig situation.
AS: Det är bra att du tar upp det här för jag tycker att det är verkligt i Amsterdam också, men på ett annat sätt. Det är en av de saker jag ville lyfta fram i Warte Mal!, att det finns så många olika nivåer av prostitution. Det är en gråzon. När jag jobbade med de första idéerna till Midnight Walkers & City Sleepers upptäckte jag en enastående performance, Role Exchange, som Marina Abramović gjorde 1975, och där hon agerade eller arbetade som prostituerad i ett fönster i Amsterdam för en dag. Det var fortfarande så starkt att jag föredrog att söka andra vägar.
RF: Men när du åkte till Tjeckien visste du inte att du skulle göra en videoinstallation med ett flertal projektioner. Hade den formen över huvud taget föresvävat dig när du började arbeta?
AS: Nej, jag visste att jag var tvungen att arbeta fram något till utställningen i Amsterdams bordellkvarter 1999. De försåg oss rent av med en del kontakter. Men som du påpekade så valde jag att åka till Tjeckien i stället, till Dubí ungefär en mil från tyska gränsen. Där gjorde jag mina tre första intervjuer – med Kvéta, en polisman och Vanja – och de visades i ett kaféfönster på en av gatorna i Red Light District i Amsterdam. Efteråt ville jag tillbaka till Dubí. Jag hade en idé om att samla in material så att jag skulle kunna skriva ett filmmanus. En socialarbetare i Prag varnade mig för att bli alltför engagerad. Det är farligt därnere, och det fick jag också erfara senare. Men jag åkte tillbaka till motellet där jag bott, om och om igen, och ägnade mycket tid åt att bara sitta och vänta tillsammans med flickorna. Det där finns med i mina dagboksanteckningar, saker jag inte kunde filma, och visas nu i installationen i form av texter och snapshots som jag tog av en del av flickorna som inte ville bli intervjuade. Jag tror att jag reagerade väldigt mycket som du – eller publiken – när du vandrar genom Warte Mal! Blir du fångad av ämnet så är du fast. Till slut hade jag tonvis av material, men det var inte förrän jag arbetade med utställningen på Secession i Wien 1999/2000 som jag började fundera över vad som var verkligt viktigt, hur jag skulle presentera det hela och hur det skulle fungera i ett utställningssammanhang.”