Tuija Lindström

2017 intervjuades Tuija Lindström av Sookyoung Huh i tidskriften Verk om just den här bildserien.

"Din serie bilder – 12 Fractals of one Plant – vad var startskottet som fick dig att börja?

Jag började arbeta med serien 2001 och jobbade med den fram till utställningen på Liljevalchs Konsthall 2004. Tanken från början var att jag enbart skulle uppdatera mina kunskaper på den digitala bilden. Jag hade filmat en växt under dess växtprocess och använde videoklipp av den som material till projektet. “Naturen hatar mellanrum” sägs det och snart märkte jag att materialet hade tagit styre i arbetet och den process som följde.

Arbetet visades på Liljevalchs 2004, men har du visat dem i sin helhet någon annanstans sedan dess?

Serien har visats i sin helhet på Kristianstads Konstmuseum 2005, och på Finnish Museum of Photography i Helsinki, Finland, 2014.

Arbetet känns både väldigt skulpturalt och monumentalt, inte minst på grund av de tjocka runda monteringen av bilderna.

De rundade hörnen skulle ge association till spelkort. Ordet “kort” användes ofta förr om en fotografisk bild och jag ville nog markera att det vi ser är baksidan, “the cover”. Det kändes då också relevant att “låsa in” en fotografisk bild av naturen i en klinisk silikonmontering, eftersom växterna hade skildrats med digitala värden och färger.

Växternas liv är ju extremt intressanta i sig självt. De är starka och samverkar mer än vad vi kanske tror. Har du hört talas om “apoptos”?

Jag tänker att det mycket påminner om migration.
Flytten till landsbygden från ett urbant stadsliv var själva förutsättningen för projektet. Det var också klart för mig att det skulle ta tid att anpassa sig i den nya naturen. Arbetet med fraktalerna fick delvis illustrera den process som då påbörjades. Sedan dess har jag arbetat med växter i olika miljöer - London-året (2007-08) var en resa tillbaka till den urbana tillvaron. Där arbetade jag med serien “Roman Rd.” - 12 stycken runda silikonmonterade verk i olika storlekar - fotograferade med digitalkamera på Chelsea Flower Show. “Nepenthes Laughing” - serien med 12 stycken skannade växter kom till när jag åter var tillbaka i Stockholm (2010).

Arbetet med växterna kan liknas lite vid som att odla sin egen mentala trädgård och de blev viktigta motiv med den rörelseprocess som aktiveras i flytten - från en plats till en annan.

Dina arbeten är väldigt abstrakta eller minimerade i uttrycket. Inte bara i detta arbete utan också i Roman Rd. och i de flesta andra av dina arbeten. Vad är dina tankar kring abstrakt expressionism i fotografi.

Ögonen var trötta av allt seende och kopierande av det sedda...
Tankeprocesser är nog mer abstrakta; du minns inte allt du sett, du förstår inte alla detaljer du exponerar, men du minns de starka intrycken och några fragment ur verkligheten. Men någonstans behövs det ett tomt rum eller en tom plats där det finns plats att skapa sitt eget uttryck.