Carl Fredrik Hill

I augusti 1876 anlände Carl Fredrik Hill till Luc-sur-Mer i Normandie. Här, vid den franska atlantkusten, fann konstnären ett överraskande nytt och inspirerande motivområde. Hill omnämner själv att sjutton studier på en kvadrataln i medeltal blev resultatet av den månadslånga vistelsen i Luc-sur-Mer. Under en knapp månad skapade Hill, således, några av sina mest kraftfulla samt expressiva landskapsskildringar.

Bo Wingren ger följande bakgrund:

”På försommaren 1876 befann sig Hill i Montigny, en småstad vid Loing nära Grez och mycket besökt av både franska och utländska konstnärer. Det här året var kanske Hills mest omvälvande och kreativa period i Frankrike. Asfaltfärgen försvinner från paletten, måleriet blommar upp, hans produktion är imponerande. En viss del av denna utveckling måste tillskrivas Hills upplevelse av den andra impressionistutställningen samma år. De solgassiga gatorna och sandbackarna i Montignytrakten blev till slut för mycket för Hill. Han beslöt att resa ut till kusten, en idé som han kan ha fått av sin äldre vän och beskyddare Gegerfelt” (”Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900”, 1992).

Carl Fredrik Hills strandbilder från Luc-sur-Mer intar en särställning i konstnärens produktion och utgör en betydelsefull övergångsfas i Hills måleri. Varför Hill valde just Luc-sur-Mer är inte klarlagt, eventuellt kan medicinska skäl ha spelat in. Typiskt för Luc är den ytterst rikliga tångbildningen på plagen, synlig först vid ebb. Detta gav orten ett speciellt rykte som hälsobad, läkare rekommenderade baden här som särskilt stärkande för kropp och själ. Möjligen kan den fysiskt och mentalt ganska nergångne Hills syfte ha varit att stärka sig med rekreerande tångbad. I sitt första brev från Luc-sur-Mer, den 9 augusti 1876, skriver Hill: ”Jag målar sedan en vecka atlantiska oceanen och varje gång jag slutat min sittning badar jag i bemälda ocean”. Om hans arbeten får man veta att han från morgon till kväll gör skisser av ”hafsträsken”.

Wingren fortsätter:

”När Hill skriver att han målar havet som träsk är detta inte en poetisk metafor utan bör förstås ordagrant. Då havet vid lågvatten drar sig undan från Lucs stränder blottas en kryllande värld av organismer, grönsvart undervattensvegetation, vattenslipade stenpartier och håligheter som gömmer skaldjur och fisk som inte hunnit undan. […] Det förefaller som Hill varit ständigt fascinerad av detta naturens skådespel, av den mosaik av färgtoner som utvecklas här. Fenomenet bidrog till att förlösa hans ’färgmusik’. Havet och himlen – den vida rymden – gjorde även sitt för att få hans palett att ljusna”.

Viggo Loos har också kommenterat strandmotiven från Luc-sur-Mer, vilka enligt honom ”intaga en märklig plats i vårt måleris utveckling”:

”Hill har älskat denna kustnatur. […] I en stor grupp motiv är han helt friluftsmålare och ägnar sig intensivt åt studiet av ljuset, luften, strandens koloristiska förtrollningar och havets färgspel. […] Det är havets stillhet och storhet, som gripit målaren. […] Själv är han medveten om att han åstadkommer något, som han förut ej mäktat, ’så djärvt, så nytt, så friskt, så otyglat och så tyglat av en sann känsla för naturen’. […] Man förstår hans eget yttrande, att tingen få sin form, när man går på avstånd och ser ljuset och luften och färgen spela”.

Loos fortsätter genom att beskriva de motiv där ”det gröna havets strimma övergår i en silvervit sträng” och konstnären ”omedelbart” och ”intensivt” fångar ”augustidagens solhetta som ett dallrande skimmer över hav och kust under den ljusa sommarhimlen. Om någonsin benämningen ’impression’ kan användas, så är det här” (”Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885”, 1945).

Hill själv skrev:

”Det finns ej mera likhet emellan vad jag förut gjort och det jag nu gör än mellan natt och dag. Lika tunga, mörka och dystra mina opus hitintills varit, lika ljusa, lätta och luftiga äro de nu. Asfalten är totalt bannlyst. Men vad som gör, att folk kanske får svårt att få detta i sig är att jag satt upp som första och nödvändiga logistiska regeln: att ej utföra”.

Resonemanget knyter an till det brev Hill skrivit hem till Sverige några veckor tidigare: ”Jag har nu kommit till den övertygelsen att i konsten är ej annat att söka än det sanna, le vrai”.

Hill inser emellertid att det måleri han söker uppnå, med största sannolikhet, kommer tas emot med skepsis. ”Som behandling är det svårt att tänka sig något osnyggare”, skriver han förklarande till systrarna:

”i Sverige skulle alla människor säga: han är galen, eller kanske: det där skulle jag kunna göra. Tänk er en smutsig yta som på nära håll ger intryck av en sophög! Man ser rakt intet däri. Men gå på avstånd och luften och ljuset och färgen spelar tingen få sin form. Det är vad man kallar realism, verkan. Och är detta för framtiden den enda möjliga målningen”.

Erik Blomberg lägger an följande perspektiv avseende Hills kustmotiv:

”Vad man inte minst måste beundra i dessa bländande friska dukar är det oerhört levande penselarbetet: variationen mellan släta och pastosa partier, de svarta toucherna som inte bara markerar de utströdda tångbältena utan samtidigt ger relief åt ljuset. Det är en teknik som aldrig blir självändamål, som står helt i naturens tjänst, för att ge förnyat liv åt elementen, åt det ögonblick då solljuset som en bländande blixt slår en silverbräsch i det ärggröna havet” (”Carl Fredrik Hill. Hans friska och sjuka konst”, 1949).

I ”Röda falaiser” blottas strandlinjens mjukt svängda form under rådande ebb. De partier vilka tidigare varit dolda under vattenytan visar nu upp den rikliga tångbildning som Luc-sur-Mer var känt för. Under den dallrande augustihettans mättade skyar vilar det klarblå havet stilla i bakgrunden där horisontlinjen till stora delar skyms av de branta falaiserna. Kompositionen präglas av det oerhört levande penselarbetet där även palettkniven kommit till användning. Hill varierar här släta partier med pastosa isättningar och den expressiva effekten förstärks av skrapningar i den ännu icke torra färgen, troligtvis utförda med penselskaftets baksida eller bitar av glas. Förgrundens strandterräng har getts en uttrycksfull gestaltning där vissa partier skrapats så hårt att duken framträder under färgen. De omväxlande partierna skapar spänning och variation samtidigt som de koloristiska isättningarna ger relief åt ljuset. Havet har dragit sig tillbaka och det är dess stillhet och storhet som gripit målaren. Själv är han medveten om att han åstadkommer något, som han förut ej mäktat, ”så djärvt, så nytt, så friskt, så otyglat och så tyglat av en sann känsla för naturen”.

'Viggo Loos skriver: ”Han varierar outtröttligt sina havssyner i färg och stämningar. Det sammanhållande är själva den ram naturen skapat kring de mäktiga synerna. I en grupp låter han falaisen, de brant upptornade klipporna, fylla en del av bildytan och med sina formationer avskära havets horisontlinje. Bredvid strandåsarna öppnar sig utsikten över vattenytan. Hill har älskat denna kustnatur. De mörka, ibland svartröda klipporna med sin tyngd bilda en kontrast till det upplösta färgspelet från strandens tång och stenar eller havets skimrande vidd”.

Under senare delen av sitt liv återkommer Hill till minnet av den korta, men oerhört viktiga, vistelsen i Luc-sur-Mer:

”Vid Luc jag såg det höga valvet blå
Så topas-blått och skimmerfullt ändå…
I solen glänste ebbens vita bankar
Och måsar flögo öfver strandens ankar…
I solen glänsa ebbens pussar skimrande
Och krusningen på sköna ytan glimrande
Är som af diamanter i etheriskt ljus…”

Det av Hill omnämnda ”eteriska ljuset” för tankarna till Sixten Strömboms beskrivning av den närmast öververkliga känsloutlevelsen hos Hill under tiden i Luc-sur-Mer: ”Hill rörde sig nu mycket snabbt upp emot sitt skapandes zenit. […] Viddernas och kustformationernas färgrika ljusspel tvingade fram hans väsens innersta drift, hans längtan efter det enklas storhet och en nästan extatiskt förhöjd livskänsla” (”Konstnärsförbundets historia I”, 1945).