Eugène Jansson

"Månskensnatt" är ett koloristiskt mästerverk av "blåmålaren" Eugène Jansson vilken alltjämt framstår som ett säreget unikum i den internationella konsthistorien. Konstnärens skildringar av ett Stockholm på gränsen till en tilltagande modernitet i blåskimrande grynings- och skymningsmotiv har väckt stor uppmärksamhet världen över.

Omkring sekelskiftet 1900 excellerar Eugène Jansson inom disciplinen med ett antal stämningsfulla målningar med motiv från Stockholm. Målningarna vilka skildrar huvudstadens gator och huskroppar karakteriseras ofta av diffusa konturer där konstnären medvetet markerar ljuskällornas sken med snabbt isatta pastosa punkter av gul eller brandgul färg. Motiven kan ses som utflöden ur den dåtida konstnärsvärldens allmänna fin de siècle-melankoli även om Jansson, mer än andra svenska konstnärer, lyckas balansera den inneboende melankolin med ett väl avvägt valörmåleri vilket fångar det undflyende ljusets spel över omgivningen.

I katalognumret har konstnären skildrat en öde vy över Bastugatan på Södermalm. Skymningen har fallit, det undflyende dagsljuset har vikt undan, skuggorna växer och en ensam lykta kastar sitt sken mot det röda plank som leder betraktarens blick diagonalt in i bildrummet där nedsläckta hus bildar en stum fond under den blå natthimlen.

Huvudstaden var vid denna tid sparsamt upplyst av gaslyktor. Elektriciteten var ännu en sällsynt nyhet. Verner von Heidenstam skrev år 1896 i Dagens Nyheter: "I solnedgången på Stockholms ström hopa sig svartblå molnmassor på klargul himmel. Alla lokalfärger framskymta ännu en stund, till dess det blå breder ut sig över vatten och sluttningar, medan fönstergavlar brinna i vilda, hemskt kalla färger, som skulle den yttersta domen stunda. En sådan färgprakt är utan motstycke i södern. Där saknas den källa till fantastisk lek med starka och dämpade färger, som vi besitta i skymningen".

Förste intendenten på Waldemarsudde, Göran Söderlund har skrivit följande om Janssons måleri vid sekelskiftet 1900:

"Åren kring 1900 var en intressant brytningstid i Stockholms historia då stadens identitet blev allt mer mångfacetterad. [...] Stockholm var en stad i förvandling, märkbart påverkad av den framväxande industrialismen. [...] Det krävdes en djup insikt och kunskap i förhållande till motivet för att varje målning skulle kunna leva sitt eget liv och samtidigt avspegla konstnärens livssituation, hans plats i världen. Här står Eugène Jansson ensam och stark, han kände sitt Stockholm sedan barnsben, det var här han hörde hemma. Varje bild av staden berättar sin egen historia vare sig det handlar om de trånga gränderna, det stora panoramat eller ett utkantsmotiv. [...] Genom Janssons målaröga fick staden en poetisk laddning som var helt unik bland sekelskiftesmålarna, mycket beroende på att han valde skymningen, gryningen och natten för att skildra staden. För att åstadkomma sin personliga syntes och sin egen visionära bild av staden löste han upp formen och lät färgerna tala sitt eget språk".

Eugène Janssons levnadstecknare Inga Zachau anknyter även hon till Janssons säregna bruk av en övervägande blå palett:

"Eugène Jansson var den djärvaste koloristen av sekelskiftesmålarna, expressiv i sin konst, passionerad, originell och radikal. Medan hans generationskamrater på 1890-talet målade nationellt romantiska hembygdsskildringar från Bohuslän, Öland, Värmland, Lappland eller Dalarna förblev han i Stockholm, som var hans hembygd, det landskap där han upptäckte nya motiv: staden i skymningen och om natten, målad i en färgskala som omfattar alla blå nyanser. Eugène Jansson är Stockholmsskildraren framför alla andra".