Einar Jolin

Einar Jolin började på Konstnärsförbundets skola redan 1907, endast 17 år gammal och yngst av eleverna. När skolan stängdes året därpå reste han tillsammans med kamraten Isaac Grünewald till Paris för att fortsätta sina studier. Under några år kom han att studera på Matisses målarskola, tillsammans med flera andra skandinaver, tyskar och amerikaner. Matisse hävdade hela tiden teckningens betydelse – det skulle vara lika lätt att teckna som att andas. Tiden i storstaden Paris, kamraterna, upplevelsen av Matisses egen konst – allt detta kom att prägla Jolin. Han blev urban, modern, en expressionist. 1911 deltog han i bildandet av konstnärsgruppen De åtta, som medvetet kallade sig expressionister. Men redan under slutet av 1910-talet utvecklades Jolins konst i en alldeles egen riktning, bort från expressionismen mot en mer förenklad teckning och ytmässig stilisering. Han gjorde sig fri från ungdomens hyllade uttryck och bröt radikalt mot tidens modernism. Under 1920- och 1930-talen blev paletten allt blekare och elegansen i målningen allt mer framträdande, i motsats till hur de andra expressionisterna utvecklades. Jolins favoritmotiv kom att bli Stockholmsvyer, stilleben och porträtt. Under årens lopp gjorde Jolin även många resor till såväl Sydeuropa som till USA, Indien och Nordafrika. Resorna skänkte ny inspiration till hans måleri och gav honom nya motiv att arbeta med. Under 1950-talet ställde han också återkommande ut i USA, vid sidan av utställningar i framför allt hemlandet.

Under studietiden i Paris besökte Jolin Musée Guimet med dess stora samlingar av kinesisk och japansk konst. Det han såg där kom att påverka honom i stor utsträckning när han under slutet av 1910-talet och början av 1920-talet utvecklade sin dekorativa, linjära och lätt naiva stil i bleka färgtoner. Redan 1918 tillkom en målning med titeln "Flicka mot japansk skärm" men det är först mot slutet av 1930-talet som Jolin på allvar börjar intressera sig för den asiatiska konsten. Under ett par år kring 1937-38 samlar han på orientaliska föremål av olika slag: dolkar, figuriner, vaser, små bronser, lackarbeten och svärd. Han använder sin samling i olika kombinationer till sina stilleben från slutet av 1930-talet och under 1940-talet. Han lär också känna den i Sverige bosatte japanske konstnären Harou Sezaki (1907-1977) och hans hustru och målar även deras porträtt vid flera tillfällen under 1950-talet.

I målningen "Asiatiska i kimono" ser vi en elegant japanska iklädd den traditionella dräkten och med en solfjäder i handen. Håret är uppsatt i en lös knut högt på huvudet och en ensam hårslinga har lösgjort sig och ramar in det leende, vackra ansiktet. Som så ofta betonar Jolin modellens slanka och långa figur, som vi anar under den löst sittande kimonon. Kvinnan befinner sig ensam i ett tomt rum, inrett med sittkuddar direkt på golvet och med rispappersmålningar på väggen i bakgrunden. Där finns även ett så kallat ikebana – ett traditionellt japanskt blomsterarrangemang. I förgrunden har konstnären placerat ett vitt och cerisefärgat solparasoll – ett så kallat karakasa - i bambu och papper, samt några små prydnadsfigurer i trä. Hela inredningen går i bleka grå och rosa toner och harmonierar fint med modellens rosa kimono och solparasollet, som bidrar till att skapa djup i bilden. Sammantaget är målningen ett mycket fint exempel på Einar Jolins förmåga att alltid lyckas framhäva det vackra och eleganta hos både människor och i miljöer.