Albert Edelfelt

Albert Edelfelts mästerliga skärgårdsskildring med de lekande pojkarna på stranden utfördes i konstnärens ateljé på Haiko sensommaren 1886. Ateljébyggnaden hade uppförts några år tidigare, sommaren 1883. Edelfelts levnadstecknare Bertel Hintze skriver följande:

"Sommaren 1883 lät Edelfelt uppföra en ateljébyggnad på Haiko. Jämsides med fria naturstudier ville han fullfölja ett kompositionsmåleri av större mått, som det var omöjligt att genomföra på platsen för motivet, i skiftande väder och växlande belysningar. Efter denna tid äro Edelfelts större friluftskompositioner huvudsakligen målade i den nya ateljén. [...] Ända från 1879 hade han tillbragt varje sommar på Haiko, arbetande där tills höstmörkret och regnen tvingade honom att flytta till Helsingfors. [...] Haiko hade blivit den fasta punkt, på vilken Edelfelt under sitt kringresande liv ständigt kunde falla tillbaka, en av de kraftkällor, som gåvo honom den nödvändiga motvikten mot de starka främmande intrycken och hindrade hans konst att glida in i den rotlösa virtuositet, för vilken så många av skedets internationella parismålare fallit offer. Haiko, vars skärgård och folk han skildrat i de mest växlande episka och lyriska stämningslägen, hade blivit hans egentliga fotfäste i Finlands natur, det levande inbegreppet av hans fosterländska känsla".

I mars 1886 vistades Edelfelt för första gången några veckor vid franska Rivieran. Färden, som gick genom Provence till Nice, Cannes, Menton och Genua samt tillbaka över Monte Carlo och Marseille, blev för konstnären en hänförande upplevelse av den sydländska vårens färgprakt, av dess djupblå himmel och flödande sol. Med vilken intensitet de nya intrycken verkade på Edelfelt framgår av ett brev till modern där konstnären bl a skriver:

"När solen baddar på allt det där och havet står klarblått bakom, så är det en lust och fröjd att se på all denna délire de couleurs".

Bertel Hintze har konstaterat att Edelfelts måleri från perioden:

"är helt inne på det impressionistiska ljusmåleriets område. Det ögonblickligt sedda motivet, den rena, lysande koloriten [...] mot det solglittrande vattnets pärlgrå toner, den mjuka atmosfären, som insveper bakgrunden i ett silvrigt dis, den snabba penselskriften, ja, hela rytmen är impressionistisk [...] i stora, svepande drag, vilka tyckas genomlysta av solsken och dallrande luft".

När målningen ställdes ut på Edelfelts utställning i Helsingfors hösten 1886 prisade tidningarna enstämmigt "det makalöst härliga solljuset" och "den genomskinliga luften". Den största duken, föreliggande katalognummer "Skeppsbyggare", fick följande omdöme av en entusiastisk recensent:

"sällan ser man en ypperligare ljusbehandling, sällan har en konstnär på ett lyckligare sätt återgivit en sådan ...av intet bruten dager, som kännetecknar en klar nordisk sommardag".

Hintze, avslutningsvis, konstaterar:

"I dessa sommararbeten från 1886 har Edelfelt nått ett av de mål, till vilka han strävat redan i sitt naturalistiska genombrottsverk, 'Ett barns likfärd' : att återge skärgårdens säregna, klara atmosfär, i vilken färgerna framträda med en distinkt skärpa, som är i grunden främmande för det samtida franska måleriet, präglat av den fuktmättade luften och det disiga ljuset över slätterna kring Paris. I dessa arbeten möta vi för första gången ett impressionistiskt måleri, som helt uttrycker karaktären hos Finlands egen natur".