Harald Sohlberg

Harald Sohlberg har beskrivits som ett ”solitärt geni” inom norsk bildkonst. Hans säregna måleri brukar betecknas som ”nyromantiskt”, om än med band till sin samtids gryende modernism. När Sohlberg på allvar började studera landskapsmåleri år 1891 experimenterade han således även med pointilism.

Det var ungefär vid den här tiden som Sohlberg anslöt sig till en grupp unga konstnärer vilka studerade och verkade under inflytande av Eilif Peterssen samt Erik Werenskiold. Påverkad av dessa stegrades därefter Sohlbergs intresse för ett landskapsmåleri med starkare drag av symbolism. Sohlbergs landskapsmotiv särskiljer sig emellertid från mycket av den övriga symbolismen kring sekelskiftet 1900. Detta beror delvis på Sohlbergs förkärlek för varma färger vilket har kopplats till hans studier vid Zahrtmanns målarskola i Köpenhamn (1891-92) samt för Harriet Backer .

”Höstafton (Nevlunghavn)” utfördes under senare delen av Sohlbergs liv då han ofta fann sina motiv i Oslo eller dess omnejd, där fisklägen och små byar som Kjerringvik och Nevlunghavn var populära tillflyktsorter för konstnären. Som så ofta är Sohlbergs landskap stilla, på gränsen till meditativa, där avsaknaden av mänsklig närvaro känns påtaglig.

Blåtoner dominerar paletten och konstnärens strävan efter att uppnå en påfallande djupverkan i bildrummet är tydlig. Sohlbergs landskap utmärks ofta av att konstnären skapar en kontrast mellan den nära förgrunden och den fjärran bakgrunden där mellanrummet synes saknas. Denna effekt har tolkats som en medveten kontrastverkan mellan ett mänskligt mikrokosmos med alla sina detaljer och ett gudomligt makrokosmos i all sin oändlighet.

Denna tolkningsmodell ligger även bakom de kopplingar som gjorts mellan Sohlbergs måleri och det av en annan, tidigare verksam, romantiskt orienterad landskapsmålare: Caspar David Friedrich, vars visionära naturtolkningar icke sällan gav uttryck för en religiös symbolik.