"Jag älskar livet, men jag hatar verkligheten." Barbro Bäckström ska ha haft en lapp med de orden i sin ateljé. Kanske var det därför järndukens struktur och formbarhet tilltalade henne så. Det gav henne en konstnärlig frihet att arbeta med fysiska, mänskliga former och ändå behålla viktlösheten och den mjukhet som är fjärran de traditionella skulpturernas tyngd. Kropparna balanserar mellan verklighet och dröm, mellan det materiella och det upplösta. Skulpturen svävar ovan oss och emot oss, samtidigt som den tycks kunna svepa förbi utan att lämna några spår. Bäckströms verk bär med sig mänsklig närvaro och andlig kraft, vilket också är något som kan skönjas som en röd tråd i Barbro Bäckströms hela konstnärskap oavsett om det handlar om väggreliefer i järnduk, plast eller aluminium eller de många offentliga skulpturer som hon skapat.