Ernst Josephson

Motivet är hämtat från byn Gargilesse i trakten av Argenton i mellersta Frankrike där Ernst Josephson tillbringade sommaren 1886 i sällskap av konstnärskollegan Allan Österlind och dennes familj. Strax efter ankomsten skrev Josephson till sin systerdotter Gelly:

”Gargilesse är drömmande vackert, åsar, dalar och vattusprång; kvarnar som drivas med vatten, en gammal by med slottsruiner och uråldrig kyrka, åsnor och alla slags boskap, ankor och gäss i älvarna och bildvärda bondfolk i alla åldrar” (citerat i Hans Henrik Brummer, ”Ernst Josephson. Målare och diktare”, 2001, sid. 144-146).

De ”bildvärda bondfolken” lär själva ha uppfattat Josephson som rätt exotisk och minnesvärd. Konstnären anlände iklädd bonjour och hög, rundkullig hatt, en kostymering som han skulle bibehålla under hela sin vistelse. Det var här i Gargilesse som Josephson utförde sin berömda målning ”Byskvaller” (olja på duk, 97 x 130 cm, Nationalmuseum, Stockholm), en folklivsskildring i Bastien-Lepages anda:

”Längsta tiden att fullborda tog en större figurkomposition som fick namnet Byskvaller. Josephson hade placerat sig mitt på vägen där getterna passerade och de underlät inte att i förbifarten ge målarens staffli en vänlig knuff. Kring hans huvud flaxade en vilsen hönsflock och kring benen en massa ankor och gäss som bet honom i vadorna, då han gjorde sina små ’kontemplerande skutt’ för att komma på lämpligt avstånd från duken och motivet. Samlivet med naturen blev i sådana ögonblick nästan för innerligt. Då Josephson med hatten på nacken, fladdrande rockskört och paletten framför sig som sköld hoppade av och an framför staffliet väckte både hans toalett och beteende bybornas förvåning” (Erik Blomberg, ”Ernst Josephson. Hans liv”, 1951, sid. 430-431).

Josephson befann sig på en plats, känd för sin ålderdomliga bebyggelse vars skönhet redan hade skildrats av George Sand, vilken vistats där tillsammans med Frédéric Chopin, i hennes ”Promenades autour d’un village” (1866). Denna pastorala skönhet kom till uttryck ibland annat ”Fransk getherde” (olja på trä, 32 x 40 cm, Göteborgs konstmuseum), vilken konstnären till en början själv kallade ”Solig morgon vid Gargilesse”. I denna målning där en fransk herde slagit sig ner i skuggan av ett träd vid floden har Josephson närmat sig impressionisternas sätt att sönderdela färgen så att den gnistrar och får en smyckeslik karaktär där den klara blå färgen i vattnet utgör färgdominant och återkommer i herdens kläder.

Konstnären utforskade det omgivande landskapets beskaffenhet i ytterligare ett antal motiv. Ett av dessa är ”Svalka” (olja på duk, 75 x 115 cm, Nationalmuseum, Stockholm), ett illusoriskt och realistiskt landskap i Courbets anda där konstnären placerat sitt staffli framför några mossbelupna stenar medan vattnet från floden Creuse syns rinna förbi. Ljuset är dämpat och färgerna är rikt varierade i dova jordfärger med inslag av ljusblå och violetta toner.

I katalognumret, ”Forsen, Gargilesse”, har Josephson betonat den dynamiska kraften i det forsande vattnet genom att sprida ut färgklickarna med palettkniv i omväxlande långa slingrande drag och mer korthuggna streck och toucher. Den spontana inlevelsen och det furiösa tempot har bidragit till målningens abstrakta karaktär, där uttrycket och känslan upplevs som väsentligare än den avbildande funktionen (Göran Söderlund, kommenterad verkförteckning i Hans Henrik Brummer, ”Ernst Josephson. Målare och diktare”, 2001, sid. 273).

Flera konsthistoriker har påtalat hur ”Forsen, Gargilesse”, kan ses som en direkt fortsättning på konstnärens norska forsstudier från Eggedal (vilka utmynnade i den omtalade ”Strömkarlen” [olja på duk, 216 x 150 cm, 1884, Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm] ), bl. a. Erik Blomberg vilken ägnar målningen stort utrymme i sin bok om konstnären från 1959:

”Färgerna ligger här nästan alldeles rena –vitt, blått, rött och grönt- vid sidan av jordfärgerna, ockror och terror. Någon systematisk divisionism tycks han dock inte ha tillämpat. Färgen har applicerats inte som hos impressionisterna i ett regelbundet mönster av små korta streck och prickar, inte heller som hos neoimpressionisterna i beräknande simultankontraster, utan instinktivt, intensivt som en häftig temperamentsurladdning. Josephson har behandlat palettkniven som en pensel och satt an oljan med ibland korta, tvärhuggna, ibland långa slingrande drag, som tillsammans ger forsens färgdynamik av skiftande skuggor och dagrar, av dunkel skogsgrönska, speglad i rinnande vatten. […] Rytmen har skapats ur naturupplevelsen så som målarpoeten har återgett den också i ord: ’Skina i blått, skumma i vitt, nyckfullt och fritt. Vila i grått, stålklara, grunda, skugga i grönt, gulddjupt och skönt’. Även i ett annat avseende skiljer sig Josephson här från impressionisterna – i det rika bruket av jordfärger, som han låter bilda grund och fond till regnbågsfärgerna. Det sker för att återge skogsdunklet i dess gradvisa acceleration mot ljuset. Josephson är fortfarande realist i sin syn och Courbet utgångspunkten för hans säregna färgteknik. Båda är mästare i att med palettkniven framtrolla ’skogsinteriörens’ ljusspelseffekter. Men hos Josephson tillkommer impressionismens stegrade rörelserytm, den begynnande färguppdelningen som går parallellt med neoimpressionisternas och Pissarros […] och slutligen som det avgörande inslaget: hans egen förhöjda känslorytm med behov att uttrycka sig ’nyckfullt och fritt’, i en färgarabesk, speglad ’gulddjupt och skönt’ ” (”Ernst Josephsons konst. Från Näcken till Gåslisa”, 1959, sid. 100-102).