Richard Bergh

I "Julius Kronberg -Måleriets triumfator", 2016 skriver Tomas Björk, angående skillnaden mellan Julius Kronberg och Richard Bergh som porträttmålare:

"Richard Bergh vände sig starkt emot kraven på idealisering. Som modeller föredrog han 'hvardagliga menniskor'. Han var trött på 'att idealisera med plyschgardiner, liksom att symbolisera med kaffebalar, skeppsankare och oändliga haf'. Istället ville han att modellen skulle skildras i 'hennes millieu'. Berghs tankar kom att få stort genomslag i tidens konstliv. Beställarna av porträtt ville allt oftare skildras i vardagliga sammanhang. Både Kronberg och Bergh var flitigt anlitade. Deras porträtt representerar olika sektorer av denna lukrativa marknad. I Kronbergs porträttgalleri framträder det sena 1800-talets samhälleliga elit. Hos Bergh möter vi framförallt borgerskapet och konstnärsvänner. Båda har också skildrat framträdande medlemmar från kulturlivet. Dessa målningar fortsätter än i dag att påverka allmänhetens bild av dessa personer".

Björks bok syftar delvis till att "rehabilitera" Kronbergs rykte som konstnär men i våra dagar är det alltjämt framförallt Berghs mer vardagligt betonade, samt med psykologiska övertoner berikade, porträtt som fascinerar besökarna på framstående museer och samlingar som t. ex Nationalmuseum och Bonniers porträttsamling. De mest framträdande exemplen utgörs av Berghs porträtt av Eva Bonnier (olja på duk, 123 x 120 cm, 1889, Nationalmuseum) samt August Strindberg (olja på duk, 104 x 93 cm, 1905, Bonniers porträttsamling).

Frågan är dock om inte Berghs främsta porträtt någonsin utgörs av den legendariska avbildningen av Gustaf Fröding. Författaren, journalisten och poeten Fröding föddes på Alsters herrgård i Värmland år 1860. Efter oavslutade studier i Uppsala under åren 1880-84 återvände Fröding till Värmland och debuterade år 1891 med boken "Guitarr och dragharmonika" på Albert Bonniers förlag. Med sin kombination av folklighet, värme, musikalitet, romantiska motiv och teknisk virtuositet blev den en betydande framgång både hos kritik och publik.

Från och med början av 1890-talet och under återstoden av sitt liv vårdades Fröding på olika vårdinrättningar och mentalsjukhus för att komma till rätta med sin alkoholism samt psykiska problem. Flera år tillbringades på anstalten Suttestad i Lillehammer i Norge. Här sammanställde han sin tredje diktsamling "Stänk och flikar" (1896), vilken innehöll, bland annat, den berömda dikten "En ghasel" där Fröding ger direkt uttryck för den akuta känsla av utanförskap som hans mentala problematik gav upphov till:

"Jag vill jag vill, jag skall, jag måste ut och dricka liv,
om blott för en minut, jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret.
Ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret"...

Trots kvalificerad vård var och förblev Fröding en
bruten man, och som sådan framlevde han tillbakadraget sina sista år på lantstället Gröndal ute på Djurgården i Stockholm. Han avled i Stockholm den 8 februari 1911. Innan sin bortgång år 1911 nominerades han som en av kandidaterna till nobelpriset i litteratur, men då han gick bort under det året miste han möjligheten att erhålla priset. Frödings jordfästning i Klara kyrka förrättades av Nathan Söderblom och kortegen genom Stockholm kantades av 200 000 sörjande. Med järnväg fördes sedan Frödings stoft till Uppsala, där det gravsattes på gamla kyrkogården. Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande högtidlighölls hans begravning. Blommor hade sänts till båren av Sveriges kungapar, av Uppsala och Lunds universitet, av Svenska Akademien samt många andra sammanslutningar och enskilda. I likhet med flera litterära särlingar åtnjuter hans verk och livsöde idag mycket intresse.

Richard Berghs berömda porträtt (tempera på papper, 141 x 174 cm, 1909, Bonniers porträttsamling) påbörjades under Frödings vistelse på Uppsala hospital. Bergh har själv, i en extensiv redogörelse (ursprungligen publicerad i "Ord & Bild", 1911), beskrivit det märkvärdiga mötet:

"Aldrig har jag blivit så tagen av en människas utseende som av Gustaf Frödings, den gången jag såg honom på hospitalet. Det var för övrigt mitt första sammanträffande med honom. Hans mäktiga huvud bar under denna tid i högsta grad prägeln av ett djupt själslidande, ett grubbel utan botten. Han bar den personifierade 'världssmärtan'. Men samtidigt lyste hela hans gestalt av höghet. Han synes mig leva bortom tid och rum, bortom allt smått, fragmentariskt och tillfälligt, som i vardagslag fyller människans sinne. Inför honom fick Nietzsches uttryck: ’avståndets patos’ levande liv för mig i en ny betydelse. Hans blåvita, fjärrsynta blick såg långt över det närvarande, bort mot avlägsna höjder; den tycktes mig spejande och prövande följa hans tanke i abstraktionens och logikens alpvärldar”.

Efter detta första laddade möte kom arbetet med porträttet att dra ut på tiden över flera år. Karin Sidén skriver om detta i ”Richard Bergh. Ett konstnärskall”, 2002:

”I bevarade brev, men också i artikelform, har Richard Bergh beskrivit sitt mödosamma, och tidvis svårartade arbete med att avporträttera den då psykiskt sjuke skalden Gustaf Fröding. Idén till porträttet kom ursprungligen från Frödings äldsta syster Cecilia, som Richard Bergh hade träffat år 1904. […] På hospitalet i Uppsala fascinerades Richard Bergh av Frödings säregna utseende, hans djupa själslidande och ’blåhvita, fjärrsynta blick’ […] Några år senare, 1906, återupptog Richard Bergh tanken på ett porträtt av Fröding, som då var intagen på Svenonii sjukhem i Stockholm. […] Färgskalan som valdes för den slutgiltiga målningen i Bonniers porträttsamling på Nedre Manilla blev den ’gråa enahanda, i hvilket grubblaren Fröding lefde’ ”.

Varför Bergh, till slut, valde att utföra det enastående samt monumentala porträttet i den ovan anförda gråskalan är fortfarande inte helt klarlagt. Möjligtvis kände konstnären att det passade in i den, av honom eftersträvade, psykologiserade skildringen av poeten Fröding i dennes förtvivlade tillstånd. Intressant i sammanhanget är Berghs egna minnesbilder från det första laddade mötet på Ulleråkers sjukhus i Uppsala:

”Jag lämnade hospitalet med en känsla av att vakna upp från en sublim drömsyn, av att småningom sjunka ned till vardagslivet och verkligheten igen. Liksom till bekräftelse härpå skrek en gäll röst ur ett gallerfönster efter mig: ’Usch, en så ful, grå gubbe’ ”.

Fröding skrev även under denna vistelse (1896-1905) på hospitalet i Uppsala sin, postumt utgivna, legendariska dikt, ”Gråbergssång” (tonsatt samt inspelad av Mando Diao på albumet "Infruset", 2012):

”Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng”.

I föreliggande studie till porträttet emellertid synes Richard Bergh istället fokusera på den av honom själv anförda ”blåhvita, fjärrsynta blick”, vilken föranledde konstnären att uppfatta poeten som: ”en hög och mystisk treenighet av profet, martyr och – faun”.