För Nils Kreuger, liksom flertalet av kollegorna inom opponentrörelsen, var det framförallt ett mål som, slutligen, framstod som det främsta – att på svensk mark måla svenskt. Kreuger kom med tiden att framstå som en suverän skildrare av den svenska naturen, främst trakterna kring Varberg, Kalmar eller det öländska alvaret. Emellertid hände det att Kreuger även skildrade stadens topografi, vilket föreliggande katalognummer är ett stämningsfullt samt utsökt exempel på.

Motivet från 1892 är hämtat från Varberg där Kreuger och hustrun hade slagit sig ned hösten 1887. Kreuger blev (med undantag för vistelser i Paris, Kalmar och Stockholm) Varberg trogen under de kommande åren. Tomas Björk skriver i ”Nils Kreuger” (utställningskatalog, Prins Eugens Waldemarsudde, 2004):

”Varberg ligger vid ett slättparti vid den halländska kusten. […] I staden fanns en äldre träbebyggelse, med omväxlande enklare hus och sådana av mer representativt slag. […] Kreugers tidiga målningar från Varberg utmärks av en nyfikenhet på den nya miljön och flera visar den gamla träbebyggelsen. En del motiv är skildrade i dagsljus i ljusa färger och i en flyhänt teknik som erinrar om Greztiden medan andra visar staden i ett subtilt ljussken. Han söker gärna upp oansenliga motiv som skildras i tämligen upplösta former och inslag av den geometriskt uppfattade träarkitekturen ställs gärna mot trädens organiska former”.

Björks beskrivning av Kreugers stil stämmer väl in på ”Skymning”. År 1892 arbetade Kreuger alltjämt med påtaglig inspiration från det franska friluftsmåleriet. Det realistiska landskapsmåleri som praktiserades i bl. a. Grez-sur-Loing präglades av en blek färgskala ofta dominerad av ljusa ockratoner, grått och ljust blått. De svenska landskapsmålarna tilltalades av den disiga franska luftens förmåga att stämma landskapets färger i ett enhetligt ljus där starka kontraster och motsättningar saknades. Dock pekar många av målningarna från Varberg mot en ny betydande inriktning i Kreugers konstnärskap omkring sekelskiftet. Tomas Björk poängterar hur: ”Kjell Boström tolkade Kreugers förflyttning från Paris till Varberg som ett vägskäl i den svenska konstens historia”. Kreugers konstnärliga nyorientering hade visserligen redan påbörjats i Paris år 1887 i form av målningar som ”Boulevard i Bourg-la-Reine” (olja på duk, 108 x 99 cm), men det var i Varberg som konstnären vidareutvecklade det aktuella måleriet.

Kjell Boström skriver i ”Nils Kreuger”, 1948, om dessa ”blålila och lerigt bruna kompositioner med matt lyktsken samt diffusa gestalter”:

”Kreuger skulle under de närmaste fem åren upprepa och variera sina skymningsmotiv. Varberg det är fortfarande den idylliska småstaden med pittoreska vinklar och vrår som inbjuder till lyriska meditationer och det dunstiga klimatet sänker regnslöjor över omgivningarna. Stämningen skulle kanske mjukas upp och färgen så småningom skimra i silvrade blåtoner med ett poetiskt egenvärde, men grundtonen skulle förbli den vaga ensamhetskänslan. Samma stämningar hålla honom också fången i Varberg som på Paris boulevarder. Det är inte den svenska naturen som inspirerar dem, det är seklets aftonluft, som fångade Nils Kreuger tidigare än de andra kamraterna i hans krets”.

Nils Kreuger kan också anses vara pionjären inom det svenska skymningsmåleriet vid sekelskiftet i det att hans konstnärliga produktion förebådar andra kända ”blåmålares” som t. ex Eugène Jansson. Detta framgick bl. a vid Konstnärsförbundets utställning på Theodor Blanchs Konstsalong våren 1890, som var ett genombrott för det naturalistiska åttiotalets friluftsmåleri och samtidigt en föraning om vad som skulle komma att efterträda det: nittiotalets symboliskt och dekorativt betonade stämningskonst. I enlighet med den nationalistiska anda som började bli förhärskande, var de flesta utställda landskapsmålningarna utförda i Sverige: ”Alla dessa bilder ägde svenska motiv”, jublade Georg Nordensvan i en recension av utställningen.

Målningar med skymningsmotiv väckte stort intresse. I en recension av utställningen i Post- och Inrikes tidningar skrev Carl Rupert Nyblom:

”Men den egentliga skymningsmålaren är N. Kreuger, som blott med den mystiska tonen i den dimblå aftonluften kan lägga poesi i skildringen av ett snöfält, ett gammalt plank och några ruskiga trähus. Det blir kanhända väl mycket av detta dimmiga violettgråa, men konstnären har som få förstått återgiva den beslöjade, men dock genomskinliga luftens poesi.”

”Skymning” ingick i det urval svensk konst som visades upp på den betydelsefulla World's Columbian Exposition of 1893 i Chicago, där Kreuger ställde ut fem oljemålningar (kat nr 68-72) vilka omnämndes av en recensent enligt: ”Nils Kreuger has some pleasing subjects”. Kreugers stämningsfulla skymningsmotiv kom att bli mycket uppskattade och den blå färgen kom så småningom att uppfattas som typiskt svensk och bidrog samtidigt till en efterlängtad nationell identitet. Efraim Lundmark talade ex. vis år 1928 om ”det violblå skymningsljuset som vi lärt oss att älska som alldeles särskilt svenskt”.