Erik Olson

Spännram med etikett: "XI 'Två stolar' Erik Olson. 1. Rue Claude Debussy. St Germain-en-Laye. S. et O.".

1924 anlände Erik Olson till Paris i sällskap med Waldemar Lorentzon. Under en tid studerade han på Académie Moderne, där han introducerades i den sena kubismen av konstnären och läraren Fernand Léger. Léger kom att göra ett mycket starkt intryck på Erik Olson, inte bara som konstnär utan också med den stora framtidstro som han förmedlade till de yngre konstnärerna. På Académie Moderne skolades de i den sena kubismens anda och fick lära sig att bygga upp sina målningar arkitektoniskt med rena, klara färger. Efter en resa till Italien och en period hemma i Halmstad återvände Erik Olson till Paris 1927. Den här gången blev vistelsen betydligt längre och han kom att stanna i världsstaden fram till 1935. Redan 1929 hade han tillsammans med fem kollegor bildat Halmstadgruppen. Det är också som surrealist och medlem i Halmstadgruppen som Erik Olson har gjort sitt stora avtryck i svensk konsthistoria. Han blev snart den självklara ledaren för gruppen, odlade de internationella kontakterna och blev vän med flera av de tongivande surrealisterna.

Åren i Paris kom att bli avgörande för Olsons konstnärskap, som genomgick en snabb utveckling och både fördjupades och radikaliserades men hela tiden höll en stor bredd. Under slutet av 1920-talet och det tidiga 1930-talet uppvisar hans konst spår av såväl kubism, purism som surrealism. Han prövar sig fram och skriver i ett brev till brodern Axel i oktober 1932: ”Jag arbetar mycket och håller för tillfället på med en ny stoltavla – två breda fåtöljer. Jag studerar naturen mer än förr och avskyr alla billiga effekter i dekorativ stil. Men samtidigt har jag stunder då jag skulle vilja kasta all naturalism för en abstrakt färgornamentik. Jag är ofta i svår konflikt. Jag vet blott att jag icke skall följa kubisterna.” (Viveka Bosson, Erik Olson – En sökares vandring, Del II, Halmstad 2001, s 32). Under den här perioden tillkommer flera ”stoltavlor”, varav Två stolar från 1931-32 torde vara en av de tidigaste. Här framgår tydligt hans sökande efter ett nytt sätt att avbilda verkligheten, en fortsättning vidare från kubismen. Ännu håller dock en del av kubismen sig kvar i målningen. Olson avbildar motivet ur flera olika vinklar samtidigt, men någonting har börjat förändras. Istället för de raka linjerna och tydligt avgränsande färgfälten, som Léger förespråkade, är linjerna mjuka och böljande och färgerna tillåts flyta in i varandra. En ovanlig och spännande grön färg dominerar och ställs i kontrast mot stolarnas röda och rödbruna partier. Olson leker med såväl vinklar och former, som med ljuset i målningen. Först efter att ha betraktat motivet en stund kan vi se vad som är stol och vad som är skugga. Surrealisterna befann sig oftast i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Hos kubisterna var tingen anonyma ”ting” medan de hos surrealisterna förmänskligades. I Två stolar har Olson gett de vardagliga tingen organiska former, ett tydligt steg mot surrealismen.