Hilding Linnqvist

”Det är icke vanligt att det hos en nordisk konstnär förenas ett sådant mått av levande fantasi, sinnlig skönhetsglädje, klart förstånd och formell ambition och kunskap som hos Hilding Linnqvist.” (Ragnar Hoppe)

På samma sätt som Hilding Linnqvists berömda målning ”Hjärtats sång” (1920, Moderna Museet) utgör en höjdpunkt för konstnärens stillebensmåleri under den naivistiska perioden kan den några år senare utförda ”Rosor i venetiansk vas” sägas utgöra en höjdpunkt för konstnärens följande period. Denna period sträcker sig mellan 1920-28 och präglas av de första utländska resorna. Det är då som de berömda skildringarna från torget i Chinon kommer till. Den framstående konsthistorikern Ragnar Hoppe beskriver hur Linnqvist nu ”ser på allt med nymornade ögon, med tjusad men klar blick”, hur ”de romantiska dimmorna lätta, svårmodet försvinner och med det nordiska svårmodet också något av den tidigare naiviteten”. Även om konstnären blir mera medveten bibehåller han ”ungdomens daggiga friskhet”. Hoppe konkluderar: ”Det är fråga värt om inte många av dessa bilder helt enkelt beteckna en ännu högre nivå än de tidigare. Konstnärens skönhetskänsla är lika levande som förr och den har klätts i en kristallklar form och färgerna blommar ännu ljuvare än förr.”

Aldrig tidigare har väl Linnqvists skönhetskänsla firat större triumfer än i ”Rosor i venetiansk vas”. Här blommar färgerna vackrare än någonsin förr och den kristallklara formen - som vore den utförd i relief - ger målningen dess slående styrka, vilken på ett utsökt sätt balanseras av rosornas och det venetianska glasets gracila skörhet. Målningens nedre parti, med de kraftfullt återgivna frukterna, ger vidare associationer till impressionisternas konst och då kanske främst till Gauguin. Ragnar Hoppe har också beskrivit hur Hilding Linnqvist -

ytterst självständig och trofast mot sitt jag - även visat en stor mottaglighet för intryck och idéer utifrån och inte tvekat att ”gå i skola hos” 1800- och 1900-talens fransmän från Manet och Cézanne till Matisse och Bonnard.

Konstverkets syskonskap med de franska mästarna var kanske det som fick dess ägare, fru Hildur Nordin (1886-1981), att en gång i tiden införliva ”Rosor i venetiansk vas” i sin berömda samling. I memoarboken ”Från Ling till Picasso” beskriver den legendariske grundaren av Svensk-Franska Konstgalleriet, Gösta Olson, hur Hildur Nordin kom att bli en av hans främsta kunder. De båda lärde känna varandra genom Hildurs bror, Gerard Versteegh, en gammal vän till Gösta. Syskonen Versteeghs far, Arend Versteegh, var en av Bukowskis storkunder och efter honom hade Hildur fått ärva en samling holländsk konst samt betydande verk av Zorn, Liljefors och Carl Larsson. Hildur Nordin kom emellertid att inrikta sitt eget samlande på en helt annan typ av konst. Genom kontakten med Gösta Olson byggde hon med tiden upp en av landets mest betydande samlingar av impressionister och modernister.

Det första verk som Hildur köpte av Gösta Olson var Vincent van Goghs ”Holländsk bondkvinna”. Nästa gång köpte hon inte mindre än tre verk på en gång: en Bonnard, en Matisse och en Derain. Därefter följde målningar av Renoir, Pissarro och Monet innan hon inriktade sig på sin egen tids konst och köpte verk av Picasso, Braque, Vlaminck, Léger och Klee.

I denna internationellt präglade samling gavs det även plats för det yppersta av svensk konst. Tack vare sitt mångåriga engagemang för Hilding Linnqvists mångfacetterade konstnärskap hade Gösta Olson en unik möjlighet att erbjuda det bästa ur konstnärens produktion till fru Hildur Nordin, den person som han själv beskriver som ”en av mina bästa och angenämaste kunder”. Valet av ”Rosor i venetiansk vas” var lika kongenialt med avseende på hennes samlings internationella prägel som då Moderna Museets ”Hjärtats sång” en gång i tiden valdes av Fritz H Eriksson till hans berömda samling av svensk konst. I båda fallen rörde det sig om verk av museal kvalitet som hos insiktsfulla samlare fann en värdig omgivning.