Erik Olson

Motiv med och från tjurfäktningar lockade flera modernistiskt inriktade svenska konstnärer under 1910- och 20-talen. Gösta Adrian-Nilsson, Isaac Grünewald och Einar Jolin är några av dem. Snart anslöt sig även Erik Olson till den krets som fascinerades av de främmande, farliga och brutala skådespelen. Våren 1929, i samband med sin bröllopsresa i Spanien, utförde han målningen Corrida (I). Därefter gjorde han ytterligare minst åtta varianter på samma motiv före 1930 års utgång. De två första versionerna uppvisar i stort sett samma motiv, en kvinna i mantilj med en solfjäder och en ros, fast motivet är spegelvänt i de olika bilderna. Den aktuella målningen, Corrida de Toros VII, är vänd åt samma håll som den första, fast det finns två viktiga skillnader: i den senare versionen är inte kvinnan huvudsaken längre, hennes ansikte är helt utsuddat. Istället riktas intresset här helt och hållet mot tjuren och matadoren, som viftar med sitt röda skynke. Dessa förekommer inte alls i bilden i de två tidigare versionerna.

Startskottet för Corrida-serien var Erik Olsons första och troligtvis enda besök på en tjurfäktning. I ett brev till brodern Axel, daterat påskdagen 1929, skriver han: ”Jag har nöjt mig med att se blott en tjurfäktning i Madrid. Solveig vill icke gå med på detta blodiga nöje. Det var intressant men synnerligen nervretande.” (Viveka Bosson, Erik Olson - En sökares vandring, s 127). I maj samma år skriver han mer specifikt om en ”tjurfäktartavla” (Corrida II): ”Det är en tjurfäktning utan vare sig toreador eller tjur – blott ett fladdrande rött skynke, en svart senora i högtidsslöja och en vit ros.” (Ibid, s 128). Kanske var uteslutandet av själva tjurfäktningen i bilden konst-närens sätt att ta avstånd från hela företeelsen. Men någonstans på vägen mellan version II och VII måste i så fall hans inställning ha ändrats, eftersom även matadoren och tjuren fått ta plats i den aktuella målningen.

Erik Olson ingick i den krets av konstnärer som 1929 bildade den surrealistiskt färgade Halm-stadgruppen. Det var samma år som han började med serien Corrida. Endast något år tidigare präglades Olsons måleri ännu av konstruktivismens formspråk och de plangeometriska kom-positioner som förespråkades av bland andra vännen Otto G. Carlsund. Det är intressant att se hur Erik Olson vid tiden omkring 1929-30 tycks ha arbetat parallellt med de olika uttryckssätten och hur till synes obehindrat han rörde sig mellan dem. Till slut blev det ju ändå surrealismen som avgick med segern. I november-december 1930 tog Erik Olson uttalat avsked från det konstruktiva med Handsken är kastad, vilken brukar räknas som Halmstadgruppens allra första surrealistiska målning.