”Havsbris – Luc-sur-Mer”
Signerad Hill, Luc-sur-mer. Utförd i augusti 1876. Uppfodrad duk 64,5 x 80 cm.
Förvärvad av fru Gunhild Åhlén under 1940-talets första hälft, med största
sannolikhet genom Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm.
Därefter i arv inom familjen.
Nivaagaards Malerisamling, Nivå, Danmark, "Carl Fredrik Hill. Sveriges store landskabsmaler", 4 oktober 2015 – 31 januari 2016.
Adolf Anderberg, “Carl Hill- Hans liv och hans konst”, Malmö 1951, sid 150-154, jfr även pl. 63-77.
Sten Åke Nilsson, “Carl Fredrik Hill - Maximus Pictor”, Stockholm 2011, sid 37-38, jfr bild 39-46, sid 111-121.
Birgitte von Folsach (red), "Carl Fredrik Hill. Sveriges store landskabsmaler", Nivaagaard 2015, motivet omnämnt i texten sid 40-43, målningen upptagen i verkförteckningen sid 209 samt avbildad helsida i färg, sid 48 ("Havbrise, Luc-sur-Mer").
I augusti 1876 anlände Carl Fredrik Hill till Luc-sur-mer i Normandie. Här, vid den franska atlantkusten, fann Hill ett överraskande nytt och inspirerande motivområde. Under en knapp månad skapade Hill några av sina mest kraftfulla samt expressiva landskapsskildringar. Bo Wingren ger följande bakgrund: ”På försommaren 1876 befann sig Hill i Montigny, en småstad vid Loing nära Grez och mycket besökt av både franska och utländska konstnärer. Det här året var kanske Hills mest omvälvande och kreativa period i Frankrike. Asfaltfärgen försvinner från paletten, måleriet blommar upp, hans produktion är imponerande. En viss del av denna utveckling måste tillskrivas Hills upplevelse av den andra impressionistutställningen samma år. De solgassiga gatorna och sandbackarna i Montignytrakten blev till slut för mycket för Hill. Han beslöt att resa ut till kusten, en idé som han kan ha fått av sin äldre vän och beskyddare Gegerfelt”. (”Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900”, 1992.)
Varför Hill valde just Luc-sur-mer är inte klarlagt, eventuellt kan medicinska skäl ha spelat in. Typiskt för Luc är den ytterst rikliga tångbildningen på plagen, synlig först vid ebb. Detta gav Luc ett speciellt rykte som hälsobad, läkare rekommenderade baden här som särskilt stärkande för kropp och själ. Möjligen kan den fysiskt och mentalt ganska nergångne Hills syfte ha varit att stärka sig med rekreerande tångbad. I sitt första brev från Luc-sur-mer, den 9 augusti 1876, skriver Hill: ”Jag målar sedan en vecka atlantiska oceanen och varje gång jag slutat min sittning badar jag i bemälda ocean”. Om hans arbeten får man veta att han från morgon till kväll gör skisser av ”hafsträsken”. Wingren fortsätter: ”När Hill skriver att han målar havet som träsk är detta inte en poetisk metafor utan bör förstås ordagrant. Då havet vid lågvatten drar sig undan från Lucs stränder blottas en kryllande värld av organismer, grönsvart undervattensvegetation, vattenslipade stenpartier och håligheter som gömmer skaldjur och fisk som inte hunnit undan. […] Det förefaller som Hill varit ständigt fascinerad av detta naturens skådespel, av den mosaik av färgtoner som utvecklas här. Fenomenet bidrog till att förlösa hans ’färgmusik’. Havet och himlen – den vida rymden – gjorde även sitt för att få hans palett att ljusna”.
Viggo Loos har kommenterat strandmotiven från Luc-sur-mer, vilka enligt honom ”intaga en märklig plats i vårt måleris utveckling”: ”Hill har älskat denna kustnatur. […] I en stor grupp motiv är han helt friluftsmålare och ägnar sig intensivt åt studiet av ljuset, luften, strandens koloristiska förtrollningar och havets färgspel. […] Det är havets stillhet och storhet, som gripit målaren. […] Själv är han medveten om att han åstadkommer något, som han förut ej mäktat, ’så djärvt, så nytt, så friskt, så otyglat och så tyglat av en sann känsla för naturen’. […] Man förstår hans eget yttrande, att tingen få sin form, när man går på avstånd och ser ljuset och luften och färgen spela”. Loos fortsätter genom att beskriva de motiv där ”det gröna havets strimma övergår i en silvervit sträng” och konstnären ”omedelbart” och ”intensivt” fångar ”augustidagens solhetta som ett dallrande skimmer över hav och kust under den ljusa sommarhimlen. Om någonsin benämningen ’impression’ kan användas, så är det här”. (”Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885”, 1945).
Hill själv skrev: ”Det finns ej mera likhet emellan vad jag förut gjort och det jag nu gör än mellan natt och dag. Lika tunga, mörka och dystra mina opus hitintills varit, lika ljusa, lätta och luftiga äro de nu. Asfalten är totalt bannlyst. Men vad som gör, att folk kanske får svårt att få detta i sig är att jag satt upp som första och nödvändiga logistiska regeln: att ej utföra”. Resonemanget knyter an till det brev Hill skrivit hem till Sverige några veckor tidigare: ”Jag har nu kommit till den övertygelsen att i konsten är ej annat att söka än det sanna, le vrai”.
Erik Blomberg lägger an följande perspektiv avseende Hills kustmotiv: ”Vad man inte minst måste beundra i dessa bländande friska dukar är det oerhört levande penselarbetet: variationen mellan släta och pastosa partier, de svarta toucherna som inte bara markerar de utströdda tångbältena utan samtidigt ger relief åt ljuset. Det är en teknik som aldrig blir självändamål, som står helt i naturens tjänst, för att ge förnyat liv åt elementen, åt det ögonblick då solljuset som en bländande blixt slår en silverbräsch i det ärggröna havet”. (”Carl Fredrik Hill. Hans friska och sjuka konst”, 1949).
Under senare delen av sitt liv återkommer Hill till minnet av den korta, men oerhört viktiga, vistelsen i Luc-sur-mer:
”Vid Luc jag såg det höga valvet blå
Så topas-blått och skimmerfullt ändå…
I solen glänste ebbens vita bankar
Och måsar flögo öfver strandens ankar…
I solen glänsa ebbens pussar skimrande
Och krusningen på sköna ytan glimrande
Är som af diamanter i etheriskt ljus…”
Det av Hill omnämnda ”eteriska ljuset” för tankarna till Sixten Strömboms beskrivning av den närmast öververkliga känsloutlevelsen hos Hill under tiden i Luc-sur-mer: ”Hill rörde sig nu mycket snabbt upp emot sitt skapandes zenit. […] Viddernas och kustformationernas färgrika ljusspel tvingade fram hans väsens innersta drift, hans längtan efter det enklas storhet och en nästan extatiskt förhöjd livskänsla” (”Konstnärsförbundets historia I”, 1945).
Carl Fredrik Hill var en svensk bildkonstnär född i Lund. Hill räknas till en av Sveriges främsta landskapsmålare. Hans livsöde och konstnärskap tillhör den svenska konsthistoriens kanske märkligaste men mest intressanta. Född i ett akademikerhem i Lund lyckades han trots faderns protester få påbörja studier vid Konstakademin i Stockholm och reste sedan till Frankrike, där han kom i kontakt med Corots landskapsmåleri. Han fann sina motiv i Barbizon och senare vid floden Oise, i Luc-sur-Mer och Bois-le-Roi. Han målade frenetiskt med förhoppning om att bli antagen på Paris-salongen. Redan under studieåren kämpade han med en begynnande mental ohälsa och 28-årig fördes han till sinnessjukhuset i Passy. Under sjukhusvistelsen påbörjade han sin rika produktion av teckningar och fortsatte sedan med detta efter återkomsten till Lund, där han under återstoden av sitt liv vårdades av familjen. I tusentals blad framträder en fantasivärld av figurer och figurscener. Idag har Hills flodlandskap och blommande fruktträd från åren i Frankrike, tillsammans med de visionära teckningarna från sjukdomstiden i Lund fått stor uppskattning. Hans konst skildrar en ensamhet och längtan som är lätt att låta sig gripas av. Han är främst representerad på Malmö Museum och på Nationalmuseum i Stockholm.
Läs mer