John Bauer

Förlagan till Bauers illustration till sagan ”Floden” av Helena Nyblom i tidskriften ”Jul” 1912, vilken gavs ut av Konstnärsklubben mellan 1888-1912. Inkomsten av försäljningen gick till behövande konstnärer. Numret i vilken sagan ”Floden” publicerades i, var således det sista som gavs ut. Bauers teckning utgör den enda illustrationen till sagan. Sagan har inte tryckts i någon samlingsutgåva av Nybloms sagor och är därför idag okänd för allmänheten. Sagan handlar om flodens ursprung och slutmål; dess uppkomst som en rännil högt uppe i bergen, för att tillsammans med andra bäckar gradvis växa till en flod som slutligen förenar sig med havet. Sagan är indirekt en beskrivning av människan och hennes strävan. I sin illustration har Bauer fokuserat på inledningen av sagan:

”Floden. På toppen af de högsta bergen tittade den först fram ur jorden. Det var natt. Månen stod på himlen stor och hvit och så tydlig i den genomskinliga luften, som om den vore alldeles nära de vidsträckta isfälten. Allting däruppe var så stilla som på en utdöd planet. Bergen tecknade sina oregelbundna linjer skarpt emot den klara himlen, och det enda som tycktes lefva var månskenet som lekte i den eviga snön, glittrande som vattenstänk på de högsta bergspetsarna. Den lilla källan som sipprade bland klippblocken smög sig sakta, sakta fram.”

Det snöklädda "berget" i bakgrunden på Bauers akvarell är i själva verket en jökel. Motivet är således hämtat från Lappland. Bauer besökte Lappland sommaren 1904. På initiativ av geologen Fredrik Svenonius och biskopen i Luleå, Olof Bergqvist, hade C. A. V. Lundholms förlag planerat att ge ut ett stort planschverk om Lappland. Några år tidigare hade malmfyndigheter upptäckts i Kiruna och den forna ödesmarken blev med ens det stora det stora svenska framtidslandet, mot vilkas allas blickar riktades. Lundholm fann tiden lämplig att i ett verk skildra denna relativt okända del av Sverige. Tillsammans med en rad andra konstnärer och författare, bl. a. Alfred Thörne, Karl Tirén och H. Lindqvist erhöll Bauer uppdraget att utföra landskapsskildringar för verket. Verket publicerades 1908 under titeln "Lappland. Det stora svenska framtidslandet" och kom att få stor genomslagskraft, också i skapandet av fjällen som konstnärligt motiv. Bauer tillhörde en av de flitigaste medarbetarna. Av färgplanscherna är elva utförda av honom. De skisser Bauer utförde under sin resa är mestadels försvunna. På 1934 års omfattande minnesutställning på Konstakademien återfanns endast fyra stycken, bland dessa en bild betitlad ”Jökeln”. Enligt H. Schiller, "John Bauer Sagotecknaren", 1942, s. 67, intar ”Jökeln” en särställning i Bauers produktion då rena landskapsbilder av honom är mycket ovanliga. (P. Bjurström, G. Lindqvist, A. Börtz-Laine och H. Holmberg, "John Bauer. En konstnär och hans sagovärld", 1982, illustrerad i färg på uppslag, ss. 82-83):

” 'Jökeln' visar vilken skicklighet konstnären redan nu [1903] nått i sin naturskildring. Han har fått fram det monumentala i den av årtusenden is och snö slipade berghällen och det av svepande fåror genomdragna jökelmassivet och med samma intensitet har han fångat fjällmarkens ödsligt kalla och frostiga rymd. Man skulle knappast gissa, att denna akvarell vore ett verk av en tjugotvåårig akademielev, som aldrig tidigare arbetat med det säregna material den svenska fjällvärlden erbjuder. I Bauers produktion intar 'Jökeln' en särskild plats som ett bevis på den ovanliga skicklighet med vilken han bemästrade de mest skilda motiv. Den rena landskapsbilden utan något som helst staffage är överhuvudtaget sällsynt i Bauers verk”.

”Jökeln” föreställer ”Pårso Jekna”, idag ”Påssusglaciären”, belägen två mil nordnordväst om Kebnekajse. Bauer besökte själv aldrig glaciären utan baserade sin bild på ett fotografi han erhållit av Svensonius.

Den aktuella bilden är stilistisk typisk för Bauers stil omkring 1912 då han skapade några av sina mest folkkära bilder. Formatet, en oval, är ovanligt hos Bauer men inte unikt. 1911 utförde han en akvarell som utgjorde omslag till "Jul" i ovalt format (P. Bjurström, et al, op. cit., ill. i färg på uppslag ss. 132-33) och han har även begagnat formatet för några vignetter.

Helena Nyblom, f. Roed (Köpenhamn 1843-1926 Stockholm) gifte sig 1864 med Professorn i Konst- och litteraturvetenskap, Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Paret bosatte sig i Uppsala och deras hem blev en viktig mötesplats för konstnärligt inriktade människor från hela Norden. Helena Nyblom var en av de mest produktiva, intressanta och uppskattade sagodiktarna i Sverige vid sekelskiftet 1900. Debuten som konstsagoförfattare skedde 1897, då författarinnan var 54 år gammal, med sagosamlingen "Det var en gång". Förutom en mängd egna sagosamlingar medverkade hon ofta i utgåvorna av "Bland tomtar och troll", där många av hennes sagor illustrerades av John Bauer. Som ung umgicks hon i Köpenhamn i bohemiska konstnärskretsar, men i det akademiska Uppsala kände hon sig ofta främmande. Konstsagan använde hon bland annat för att bearbeta sina personliga konflikter. Återkommande teman i Nybloms författarskap är främlingskap, småaktig oförståelse och konflikten mellan pliktuppfyllelse och frihet. Konstnärskapet, kvinnans frigörelse och rätt till självförverkligande är också vanliga motiv.