Christian Berg

Christian Berg startade sin konstnärsbana i en naturalistisk stil, en stil som kom att förändras då han kring 1925 kommer i kontakt med Halmstadgruppen och intresserar sig för postkubismen. Trots hans fallenhet för måleri är det dock inom skulpturen som han når sina största framgångar. Hans skulpturer präglas av ingenjörsmässig precision och med utgångspunkt i kubismen har han sedan inspirerats av antika egyptiska och grekiska skulpturer, som han givit arkitektonisk form med inslag från naturen. 1925 beger sig Christian Berg till Paris där han under en kort period studerar för André Lhote. Studietiden betecknar Christian dock som "föga meningsfull" även om hans intresse för kubismen ökar. I Paris kom han i kontakt med Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Otto G Carlsund och Gösta Adrian-Nilsson som studerade för Fernand Léger på Academie Moderne. Även Christian Berg kom i kontakt med Légérs skola, då han under några veckor var skolans elev. Redan under studietidens tidiga skede laborerar Christian Berg med olika typer av torsos, vilka han både tecknar och gjuter. 1928 debuterar Christian Berg med en utställning på Galérie Mots et Images i Paris tillsammans med de andra svenskarna som studerade för Léger. Någon månad senare ställde man ut igen, den här gången på Galérie Aubier i Paris. Kritiken var positiv, vilket sporrade utställarna till att försöka ställa ut inför hemmapubliken i Sverige. Den första utställningen anordnades av Göteborgs Konstförening i oktober till november 1928. För Christian Berg var utställningen en framgång bl a beroende på att Göteborgs Konstmuseum inköpte skulpturen "Torso".

Sven Sandström skriver i boken "Christian Berg - livslinjer och formtankar" (SAK, 1962 sid 55-56) om "Kvinnlig abstraktion".

"I "Torso" förnam man släktskapen med frambrusande segergudinnor. Men långt starkare betonas den verkan i en annan, helt liten skulptur (Kvinnlig abstraktion reds. anm), som kom till i gips sannolikt våren 1928. Dess rörelse har utgått ur en modellpose: framåtlutade, med stöd av det sträckta benet och med det andra knäet böjt som för att bryta motstånd och fälla kroppstyngden framåt mot vindens eller materiens motstånd. Ur den posen utvecklade skulptören sin figur. Benen samlades till en gemensam spets, från vilket kroppen steg upp i en mäktig kilform - dock med en avsats i midjan, vars linjer drogs upp ur spetsen från det böjda knäet, varigenom överkroppen kan breda sig med större vidd utan att släppa den matematiskt beräknade kontakten med basen. Som en fartygsstäv bryter mittlinjen kroppen i en V-form. Över den höga bringan, som till vänster går upp i en bred vingform, skjuter huvudets dolkspets upp, lätt tillbakadragen. Hela gestalten ger intryck av att nästan sväva, trots kroppens massiva tyngd, men inte uppåt, utan framåt i en oemotståndligt frambrytande rörelse. Det är ingen lättfotad genie som fladdrar om kring och förkunnar en vunnen viktoria, utan en gestalt som i sig uttrycker själva den segrande handlingen. Men abstraktionen är inte längre driven än att man känner gestalten som en bestämd individ - en personlighet vars statur, imposanta, självmedvetna hållning och mogna, kraftfulla kvinnlighet ekar i många av konstnärens skulpturer."