Eric Grate

"Scenen är Paris, tiden februari 1966 till oktober -67.

I begynnelsen var gäddan.
Men det är inte fråga om någon speciell gädd-individ, eller om "gäddans idé" eller något liknande. Det rör sig helt enkelt om fisken gädda som art (=esox lucius), och kanske i synnerhet om vissa exemplar av gädda, tillagade av Eric Grate i hans atleljé i Cité des Arts, åren 1966-67 - en gädda kokt i sin buljong med bl.a. grönsaker, champignoner, vitt vin, citron och lite saffran. Avslutad gädda lät du stundom sina benrester vittna om kommande skulpturala möjligheter.
Tanken på ett intimt samband mellan mat och konstnärer (och dess konst) är inte ny: magnifika är de analyser som författarinnan Gertrud Stein - ibland med sin kokerska Hélènes, ibland med sin väninna Alice B. Toklas hjälp - kommer fram till vid karakteriseringen av t.ex. Picassos och Matisses personligheter, via deras matvanor. - I Grates fall är dock förhållandet något mer komplicerat.
På samma sätt som han alltsedan 20-talet samlat krukskärvor, rötter, stenar och andra objets trouvés, ibland för att sätta ihop dem till ett slags skulpturala collages, ibland för att i denna "uråldriga värld av former" (för att tala med honom själv) finna utgångspunkter för skulptur - på samma sätt har Eric Grate i de parisiska fiskarnas benrester (främst ben från gäddans huvud!) stimulerats till en på en gång arkitektoniskt och mänskligt associativ formvärld av grymma skulpturala gestalter i släkt med fetischer och idoler, och liksom dessa skapade direkt ur naturen själv. Naturen är ett viktigt incitament till denna motivkrets, som konstnären kallat esox' trädgårdar: här finns stenarna och rötterna, givetvis, men också björk- och grantopparna som, om man ligger på rygg och spanar upp mot dem, lätt kan ta formen av skugglika riddare och ryttare. Och med trädtopparna molnen, som åtminstone något ögonblick av sin korta existens tar sig individuella särdrag, men som också annars, i sitt mjuka uppgående i sig själva och i varandra, kan ses som ett tidlöst och generellt uttryck för ömhetsbehov, kontakt och sammansmältande. Dada-surrealisten Arp har en gång sagt: "Konsten bör förlora sig i naturen. Den bör till och med förväxlas med natur."
Det är den här ovan skisserade formvärlden som utgör bakgrunden till Eric Grates skulpturer från det andra, större Paris-uppehållet i hans liv." Pontus Grate, Ragnar von Holten, "Eric Grate", SAK, 1978, sid 132-133.

"Bland esox-derivaten är nog den första, Esox Res, den mest renodlade benformen, även om givetvis en mängd andra formelement tillkommit i figuren. "Kungen" är ett heraldiskt skönt, arkitektoniskt hållet monster, vars hålighet för tanken både till droppstensgrotta och svalg med tungspene. Det är en helt pansrad skulptur, ett slags murbräcka, med tjurens kraftfullhet". Pontus Grate, Ragnar von Holten, "Eric Grate", SAK, 1978, sid 136.