John Bauer

Denna nyupptäckta akvarell utgör John Bauers förlaga till den folkkära illustrationen "Här har du allt, som återstår af mina kläder", i sagan "Oskuldens vandring" av Helena Nyblom publicerad i "Bland tomtar och troll", 1912. Akvarellen har de senaste 100 åren funnits i en privatsamling i USA och har sedan den ställdes ut i Stockholm 1913 aldrig visats offentligt för den svenska allmänheten. Enligt H. Schiller, op. cit., skulle Bauer sålt den i San Francisco 1915, med detta sannerligen avseende världsutställningen som hölls där samma år. Bauer utförde sammanlagt tre illustrationer till sagan; ”Här är skönt och vackert, sade hon och slog ihop händerna”, ”Stackars lilla basse! tillfogade hon och kysste björnen på nosen” samt "Här har du allt, som återstår af mina kläder", slutscenen i sagan. De två förstnämnda är utförda i väsentligt mindre format (25,5 x 25,5 respektive 25 x 25 cm vardera) till skillnad från föreliggande katalognummer vilken är den i särklass största (30,4 x 34,1 cm). Samtliga tre akvareller ställdes ut på John Bauers första utställning i Stockholm 1913. Den aktuella akvarellen var den enda som ställdes ut på utställningen i Indianapolis 1916. Bauer utförde 1915 en mindre litografi i svart/vitt på samma motiv, vilken ingick i sviten ”Troll”. I denna ses prinsessan fortfarande bärande sin krona.

I utställningskatalogen i Indianapolis stod följande att läsa om John Bauer (op. cit., s. 21): ”Somewhat of a revelation to the general public should prove the work of John Bauer, who typify the imaginative side of the Swedish temperament. These fragments from a far-off realm are invariebly convincing, and reflect that naiveté of feeling which is an essential feature of such compositions. Sweden already knows and loves the author of Bland Tomtar och Troll, and it is to be hoped that he may find ready exceptence in America”.

"Oskuldens vandring" handlar om den lilla prinsessan Bella, som rymt från sitt strängt övervakade hem. Hon ger sig ut i storskogen där hon under sin vandring möter en lång rad djur, en orm, en björn, en korp, en svan. I avsikt att komma
närmare naturen och vara djuren till behag klär prinsessan av sig plagg efter plagg under sin skogspromenad. Till sist hjälper det sista djuret, en örn, henne hem till sin far och mor, Kungen och Drottningen. Berättelsen löper över en dag. Den lilla prinsessans möte med örnen beskrivs på följande vis. Strax innan hade hon misslyckats med att fläta en krans av näckrosor och därför börjat gråta:

”Plötsligt hörde hon suset av vingslag, och då hon såg upp fick hon syn på en väldigt stor fågel, som satt framför henne och såg på henne med stränga ögon. 'Vad är du för en höna?' frågade hon och såg på fågeln. 'Så stora hönor finns det inte ens vid min faders slott.' 'Jag är ingen höna', svarade fågeln och reste stolt på huvudet. 'Jag är en örn, den störste och starkaste bland alla fåglar under himlen, och jag har mitt bo här uppe på klippan i ensamheten. Nog trodde jag att man här skulle få vara ifred för människors barn, och så kommer du, lilla kräk, och sätter dig att tjuta, så du skrämmer upp mina barn, som just höllo på att falla i sömn. Ge dig härifrån! Hör har du intet att göra.' 'Men vart ska jag ta vägen?' frågade prinsessan snyftande. 'Jag har kommit så långt hemifrån, och snart går solen ned, och då blir de alla rädda, om de inte finna mig.' 'Så får jag hjälpa dig!' sade örnen. 'Här kan du inte stanna. Sätt dig på min rygg, så skall jag flyga hem med dig. Men skynda dig, ty mina barn tycka inte om att vara ensamma, när det blir natt.'

Prinsessan kröp hastigt upp på örnens rygg, och sakta lyfte den sig upp emot klippan vid vattnet. 'Jag får först lov att säga ett par ord till mina små!' sade den och flög bort till sitt stora bo, som satt inkilat mellan en buske och klippan. I boet låg två nakna örnungar. De öppnade näbbarna, då de hörde suset av örnvingarna, och gapade glupskt efter föda. 'Se så!!' sade örnen till dem. 'Lugna er nu litet. Ni ha fått så mycket mat som ni behöva. Lägg er nu stilla till ro och vänta, till dess jag kommer tillbaka. Jag skall bara flyga bort med det här lilla människobarnet, så att vi kan få vara ifred för hennes tjut'. Och därmed steg örnen högt upp i luften med prinsessan. Först hisnade hon litet, men så småningom vågade hon titta ned, och då tyckte hon, att hon gjorde en härlig färd. Solen höll på att gå ned, och hela himlen lyste som guld. Djupt under henne lågo skogarna som så, små buskar. Här och där lyste vita prickar; det var byar och slott och kyrkor, och ibland visade sig blanka skinande ytor, som sågo ut som speglar, man slängt i gräset. Det var sjöar som lågo bland skogarna. Luften var lätt och ren, mycket lättare och klarare än nere vid jorden, och den lilla prinsessan sträckte båda armarna i vädret och skrek högt av glädje. 'Ett sådant väsen du för!' sade örnen förebrående. 'Men nu får du lov att hålla dig säkert fast, ty nu styr jag ner emot jorden. Ser du, där ligger din fars slott!' Prinsessan tittade ned men såg först ingenting alls. Hon tyckte det blott var en liten leksak, som tittade fram bland skogarna, men snart kunde hon urskilja de fyra torn, och nu såg hon tydligt, att det var hennes faders borg. I svindlande fart styrde örnen sin flykt med emot parken, och nu satte den foten på jorden just vid ingången till den långa allén, som förde upp emot slottet. 'Så där, nu är du hemma!' sade den. 'Och stanna nu vackert hemma och kom inte och oroa oss vidare i vår ensamhet.' 'Men vad skall jag ge dig till tack för att du hjälpt mig!' sade prinsessan. Hon var smått rädd för den ståtliga fågeln. 'Jo, jag vet nu!' utbrast hon och krängde av sig sitt linntyg. 'Här har du allt, som återstår av mina kläder. Men jag tror, att om du låter sy om linntyget, så kan det räcka till båda dina små ungar.' Örnen svarade inte. Den tog linntyget i näbben, bredde ut vingarna och försvann snart bortom skogarna".

Bauer har i sin illustration till prinsessans möte med örnen fokuserat på slutet av berättelsen då prinsessan, återbördad av örnen till slottets park, överräcker återstoden av sina kläder till örnen som ett uttryck för hennes tacksamhet.

H. Holmberg, op. cit., 1988 anser att Bauers illustration är mer spännande än texten:

”Den mäktiga örnen, såsom utfälld ur den mörka granskogen, kontrasteras mot den ljusa och nakna flickgestalten. I mötet mellan de två finns en flertydighet, ja nästan en tvetydighet, som texten inte bär upp. Kontrastpar där en naken och ljus flickkropp ställs mot fula troll eller mäktiga djur- eller fågelgestalter är vanliga hos Bauer. Illustrationerna är tolkningsrika som folksagorna, öppnar fantasieggande titthål in mot bildsagor som sprängt den underliggande konstsagans trånga mått.”

Bauer har komponerat bilden utifrån Gyllene snittets regler och baserat den på starka kontraster. Örnen är avbildad dubbelt så stor som den lilla prinsessan och kontrasteras därtill mot kvällshimlen vilket gör att den framstår än större och mäktigare. Prinsessan å andra sidan kontrasteras mot den mörka höga granskogen, vilket ger ett intryck av att hon är mindre än hon i själva verket är. I likhet med den tindrande polstjärnan högt upp i himlavalvet förefaller prinsessan besitta ett eget inre ljus. Kontrasteringen ljust-mörkt, stort-liten, ger bilden dess starka spänningsdynamik. Det mäktiga och storslagna som omger prinsessan och skymningens avtagande ljus till trots, vilken snart skall förvandlas till natt, visar prinsessan inga tecken på rädsla. Bauer har med dessa till synes enkla men i grunden högst avancerade uttrycksmedel, fångat oskuldens innersta väsen. Tilläggas kan att polstjärnan, örnen och prinsessan sinsemellan skapar en osynlig triangel vilket osökt för tanken till den heliga treenigheten vilket förlänar bilden en känsla av gudomlighet.

Sagan har varit ämnet för flera psykologiska studier (se Jfr. litteratur). M. Anderson, op. cit., skriver exempelvis i inledningen till sin analys:

”Helena Nybloms 'Oskuldens vandring' från 1912 är en idealiserad barngestaltning med rötter i Bibelns bild av barnets oskuld och romantikens barndomssyn. Barndomen idealiserades som ett förlorat urtillstånd, medan barnet kom att stå för det naturliga och okonstlade. Dessa tankegångar var även framträdande i den barndomskult som präglade nordisk konst och litteratur runt sekelskiftet 1900, och perioden karakteriserades av ett allmänt intresse för det naiva, folkliga och primitiva. Protagonisten i 'Oskuldens vandring' utgör, som titeln antyder, en sinnebild för det enkla och oförstörda barnet. Prinsessan Bellas oskuldsfullhet signaleras av hennes utseende och förnamn. Hon är klädd i oskuldens vita färg – vit sidenklänning, halsband av vita pärlor, vita silkesstrumpor och vita broderade sidenskor. Oskuldsfullheten markeras även av hennes likgiltighet inför de dyrbara kläderna och smyckena, när hon under berättelsens gång utan betänklighet tar av sig eller skänker bort dem.”

Enligt E. Söderberg, op. cit., återfinns i "Oskuldens vandring" det välkända mönstret från folksagan: hem-uppbrott. äventyr. återkomst, och en prinsessa som står i centrum:

”Men prinsessan utvecklas inte från flicka till kvinna i Nybloms saga, och räddas inte av någon prins. Hennes äventyr sträcker sig över en dag men skulle ändå kunna ses som ett symboliskt utforskande av olika dimensioner i naturen, av henne själv och, kanske, av hennes framtida »kvinnliga« krafter. Flera av de djur hon möter är honor med ungar. Att hon klär av sig klänning, halsband och linne och berövas sin krona kan samtidigt ses som att hon kläs av det »klädda« och civiliserade barnet och sitt genus. Dessutom går hon utanför sin sociala roll, prinsessan. Nybloms saga kan förstås utifrån diskursen om det rena, naturliga och oskuldsfulla barnet. Här manifesteras barnets samhörighet med naturen, och prinsessans oskuld och godhet – men också lekfullhet – upprättar en förbindelse med djuren. Bella är bara fyra år, totalt naiv och inser inte att dessa skulle kunna vara farliga. I linje med de romantiska föreställningarna talar hon till allt som har liv i naturen . Det är hon som »förför« djuren med sin lek och dans, eller stör dem med tjut och oväsen. När Bella kommer hem, naken, frågar de förtvivlade föräldrarna vad hon gjort av sina kläder. »Det vet jag verkligen inte«, svarar hon förläget. »Ni får inte gräla på mig för jag har haft så förskräckligt roligt!« ”.

Serien "Bland tomtar och troll" gavs ut för första gången år 1907 av förlaget Åhlén & Åkerlund. Den bestod av årligen återkommande antologier med sagor av olika svenska författare där John Bauer stod för illustrationerna. Detta blev ett arbete som tidvis sysselsatte Bauer under åren 1907 till 1915. Ett uppehåll i arbetet inträdde dock år 1911 då norrmannen Louis Moe anlitades. Anledningen var en schism mellan konstnären och förlaget hur originalförlagorna skulle behandlas och Bauer kom att efter sitt uppehåll förhandla till sig rätten att själv behålla sina verk. Bytet av illustratör resulterade i en sänkt upplaga vilket visar hur starkt och snabbt Bauers särpräglade still hade vunnit publikens hjärtan och att han än idag är synonym med sin ”sagostil”.

Helena Nyblom, f. Roed (Köpenhamn 1843-1926 Stockholm) gifte sig 1864 med Professorn i Konst- och litteraturvetenskap, Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Paret bosatte sig i Uppsala och deras hem blev en viktig mötesplats för konstnärligt inriktade människor från hela Norden. Helena Nyblom var en av de mest produktiva, intressanta och uppskattade sagodiktarna i Sverige vid sekelskiftet 1900. Debuten som konstsagoförfattare skedde 1897, då författarinnan var 54 år gammal, med sagosamlingen "Det var en gång". Förutom en mängd egna sagosamlingar medverkade hon ofta i utgåvorna av "Bland tomtar och troll", där många av hennes sagor illustrerades av John Bauer. Som ung umgicks hon i Köpenhamn i bohemiska konstnärskretsar, men i det akademiska Uppsala kände hon sig ofta främmande. Konstsagan använde hon bland annat för att bearbeta sina personliga konflikter. Återkommande teman i Nybloms författarskap är främlingskap, småaktig oförståelse och konflikten mellan pliktuppfyllelse och frihet. Konstnärskapet, kvinnans frigörelse och rätt till självförverkligande är också vanliga motiv.