Bertil Bull Hedlund

Katalognumret tillhör konstnärens sparsmakade samt betydelsefulla tidiga produktion och är utförd samma år som Bull Hedlund, i princip, lade måleriet åt sidan. Bull Hedlunds levnadstecknare Nils Lindgren skriver, om åren fram till och med 1922, att han "under den tiden gjorde sina mognaste och mest personliga verk" ("Bertil Bull Hedlund", SAK, 1952). Framgent skulle Bull Hedlund primärt ägna sig åt grafisk konst, teckningar samt illustrationer.

Våren 1919 hade Bull Hedlund deltagit i samlingsutställningen "Februarigruppen 1919" på Liljevalchs Konsthall i Stockholm. Till de andra utställarna hörde, förutom vännerna David Tägtström, Eric Detthow och Axel Fridell, även Gösta Adrian-Nilsson och Dick Beer. Bull Hedlund hade således goda tillfällen att bekanta sig med kubistiskt måleri på hemmaplan. Inspiration kan även ha funnits i form av den samlingsutställning av sexton medlemmar i den tyska modernistgruppen "Der Sturm" vilken hade visats på Gummesons vid Strandvägen året innan.

Av avgörande betydelse för Bull Hedlunds fortsatta utveckling som målare var den resa han företog till Italien och Frankrike under åren 1921-1922. Lindgren skriver: "På nyåret 1921 gick färden söderut. Tillsammans med Dick Beer kom han till Paris, och därifrån ställdes kosan denna gång till Italien. [...] I Venedig träffade han Axel Fridell och i Siena Olle Ågren. Efter ett kortare sommarbesök i hemlandet, under vilket han bodde i Laknäs i Leksand, kom han på hösten 1921 åter till Paris, som då började att präglas av efterkrigsstämningar. Färden gick denna gång vidare till franska rivieran, där familjen Bull en tid bodde i Menton".

Bull Hedlund fick i Menton besök av Olof Ågren, vilket kom att bli av stor betydelse för målaren Bull Hedlund. Andra konstnärer som gästspelade i Menton under denna vinter var Martin Emond och Dick Beer. Tillsammans med Olof Ågren hade Bull Hedlund under en vistelse i Siena upptäckt ungrenässansens målare vars naivt berättande uttryck tilltalade konstnärerna. Bull Hedlund sökte kombinera detta uttryck med de samtida kubistiska lärorna samtidigt som han starkt tilltalades av Paolo Uccellos glödande färger samt hotfullt mörka himlar.

Lindgren skriver om hur dessa intryck mognade hos Bull Hedlund och Ågren under vistelsen i Menton: "Nu började en lycklig och harmonisk tid under vilken de båda tillsammans sökte omsätta lärdomarna från Italien i sitt måleri. De ville måla motiv med de gamlas synsätt och färgkänsla. De beundrade hos dem enkelheten, monumentaliteten och den arkitektoniska fastheten. [...] Ett ännu klarare uttryck för Bulls egna stilsträvanden ger emellertid 'Les Baigneuses'. De två nakna kvinnogestalterna har framställts med en växelverkan mellan rosa och svalt grön karnation, och golvet, som är täckt med kakelplattor i kubiskt mönster, är mycket skickligt målat".

Bull Hedlunds "egna stilsträvanden" nådde, mot en bakgrund i form av den italienska renässansen, i dessa dukar från 1921-1922 fram till en mycket intressant, delvis personlig, tolkning av de samtida modernistiska strömningarna inom det internationella måleriet. Sven Alfons och Bo Lindwall uttrycker det enligt följande i "Svensk konstkrönika under 100 år", 1952: "Hans Lhote-kubism från 1918 har blivit mera volymisk med kraftigare modellerade dimensioner; Légers tubformer har sensualiserats i 'Les Baigneuses'...".