Olof Sager-Nelson

När Olof Sager-Nelson anlände till Paris i slutet av 1893 visste han inte att han aldrig skulle återvända till hemlandet Sverige och barndomens Åmål, endast 28 år gammal mötte han döden på ett militärsjukhus i oasen Biskra. Det vi idag har kvar är en unik röst i den svenska konsthistorien som trots sin korta levnadsbana kom att påverka flera kommande generationer och som än i dag fortsätter att fascinera och beröra konstpubliken.

En förutsättning för Sager-Nelsons första resa till Paris 1893 var Pontus Fürstenbergs månatliga understöd. Väl på plats tyckte Sager-Nelson att pengarna var knappa att leva på medan Fürstenberg menade att konstnären levde på för stor fot och inte idogt studerade vid någon av akademierna. En stor källa till kunskap om den unge Sager-Nelson hittar vi i den digra brevkorrespondensen som finns bevarad.
Väl på plats i Paris var det inte främst studier vid akademierna som lockade den unge Sager-Nelson utan han sökte sig mer till caféer och kom snabbt in de bohemiska kretsarna i staden. Det var också i dessa där idéer om konst, politik och religion utbyttes som konstnären fick inspiration till det som senare översattes genom penseln.

Våren 1894 debuterade Olof Sager-Nelson i Stockholm. George Nordensvan skriver: "I Konstnärsförbundets genom uppslag och ansatser överraskande utställning 1894 väckte ett nytt konstnärsnamn uppmärksamhet, undran och förargelse. Modern parisisk syntetism, reaktion mot naturavbildning, mot allt, som kunde stämplas som banal skönhet, vacker och tom yta, fick då en svensk målsman i Olof Sager-Nelson.". Det aktuella katalognumret var tillsammans med ”Anarkisten (Porträtt av konstnären Ivan Aguèli), ”Discipeln”, ”En ung poet” och ”Fransk sibylla” representerat där. Samtliga verk (katalognumret undantaget) finns idag i museala samlingar.
Efter en dryg månad i Paris hyrde Sager-Nelson en mörk ateljé på bottenvåningen mot en innergård i Montparnasse. Väggarna målade konstnären genast mörkgröna vilket förstärkte lokalens mörka, kalla och råa stämning. I ett brev till den store biografen Axel Gauffin skriver Werner von Hausen, som konstnären lärt känna på Académie Julian, om miljön i ateljén: ”Jag undrar om icke allt det svarta, gröna och mystiska slog rot i hans målarsjäl där” (Gauffin, sid 194). När Sager-Nelson inte var i sin mörka ateljé började han vända sig ifrån sin samtids konst och kopiera de stora mästarna på Louvren vilket kan sammankopplas med det dunkla ljuset i hans ateljé: till skillnad från friluftsmålarna fanns inte det han ville fånga i dagsljuset utan snarare i det dunkla. Han nämner i sina brev i allt större uträckning Rembrandt, Delacroix och Cranach men även Gauguin och Mary Cassatt blir avgörande för Sager-Nelson. Det är i denna smältdegel som han värker fram sin stil, den som är typisk för honom, en sorts personlig symbolism.
I ett brev från Agueli till deras gemensamma vän Grolleau skriver han: ”Det vackraste jag har sett av Nelson är ett gosshuvud” (Gauffin, sid 205) där katalognumret åsyftas. Vidare skriver Gauffin: ”Olof Nelsons barnskildringar höra till det mest gripande i svensk konst, de äro ej blott sköna tolkningar av ett ungt ansikte, de äro fyllda av en medkänsla, som gör konstnärens pensel på en gång öm och försynt. Det vilar ett djupt vemod över dem, det är som han såge dessa små genom sina egna barndomsminnes sorgflor” (Gauffin, sid 205). I porträtten från parisåren blir kanske Sager-Nelsons symbolism allra tydligast och han kallade dem själv för 'portraits morals', själsporträtt. I ett brev till Pontus Fürstenberg ger Sager-Nelson själv det vackraste betyget en konstnär kan ge sitt verk: ”Detta lilla bleka gosshuvudet är mig kärt” (Gauffin, 205).

Verket ingår i Thielska galleriets utställning "Olof Sager-Nelson och hans samtida. Anywhere out of the world" som pågår fram till den 5 juni 2016. För en personlig visning, kontakta Andreas Rydén eller Cecilia Berggren.