"Ärkebiskop Trolle"
Signerad Ernst Josephson. Utförd omkring 1889. Tusch på papper 32 x 19 cm.
Konstnärens kvarlåtenskap, därefter i arv inom familjen.
Fru Signe Uggla (1951).
Cyril Marcus, Solna.
Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Ernst Josephson. Minnesutställning", 1951, kat nr 336.
Gallery of Modern Art, New York, Painters of the North, 1965.
Erik Blomberg m fl (red), "Ernst Josephson. Minnesutställning", 1951, listad i verkförteckningen som kat nr 336, s 70.
Ernst Josephson var genom hela sin konstnärsgärning starkt präglad av sin akademiska skolning. Professorerna på Konstakademien i Stockholm förväntade sig autenticitet i framställningen av de motiv som utgjorde prisämnen vid de årliga elevutställningarna och detta ställde stora krav på eleverna. Det gällde att kunna sin bibel, sin mytologi och sin svenska historia. Under studietiden var Josephson också en mönsterelev i det avseendet. År 1876 vann han till exempel en kunglig medalj för sin tolkning av ämnet Sten Sture den äldre befriar drottning Kristina av Danmark ur Vadstena klosterfängelse.
Desto intressantare blir det därför att jämföra hur Josephson behandlade de historiska ämnena före respektive efter att han 1888 drabbades av mental sjukdom. I sjukdomsteckningarna släpper han inte bara taget om den historiska akribin – han struntar fullkomligt i alla föreställningar om vad som är rätt och fel, synkront eller ens ”anständigt” i sättet att framställa historiska personer eller händelser.
Katalognumret "Ärkebiskop Trolle" tycks inte ha någonting alls att göra med den historia vi fått lära oss i småskolan om ”skurken” som 1520, av egen hämndlystnad och i maskopi med den danske kungen Kristian II, provocerade fram Stockholms blodbad. Istället ser vi ett kvinnohuvud, som med frånvarande blick och ett nästan drömskt ansiktsuttryck framträder under den stora biskopsmitran. Hennes skarpt tecknade ögonbryn och dödskallen på mitrans framsida är det enda som antyder att något mörkt skulle kunna dölja sig bakom gestaltens milda uppsyn.
Ernst Josephson var en fantasi- och känslomänniska redan innan sjukdomen bröt ut. Efter sammanbrottet fanns inga som helst hämningar kvar. Han fortsatte att teckna och måla, nu med en förhöjd expressivitet i såväl uttryck som färg. För efterkommande konstnärsgenerationer fick Josephsons sjukdomsbilder stor betydelse för expressionismens framväxt i den moderna konsten.
Ernst Josephson var en svensk bildkonstnär född i Stockholm. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm, vid Ecole des Beaux-Arts, på Louvren samt på resor till Holland, Italien och Frankrike. Josephson organiserade och ledde opponentrörelsen som motsatte sig Konstakademiens arbete och krävde en modernisering och reformering av konstutbildningen och konstnärsstödet. I opponentrörelsen ingick även konstnärer som Richard Berg, Nils Kreuger, Karl Nordström, J.A.G. Acke, Gustaf Fjaestad och Eugène Jansson. Två kända verk av Josephson är ”David och Saul” från 1878 och ”Strömkarlen” från 1884. Som porträttmålare utförde han en rad storartade bilder bl.a. av konstnärskollegor och landskapscener, präglade av psykologisk skarpblick och vittnande om hans lysande färgbegåvning. I stora skildringar med historiska och bibliska motiv framträder ett dramatiskt färg- och ljusspel i målningarnas många detaljer. Hans liv kom att präglas av personliga tragedier inom familjen jämsides med stora framgångar som konstnär, dock inte av ekonomiskt slag. Utblottad började han ägna sig åt spiritism och religiösa grubblerier och drabbades av sinnessjukdom. Under sjukdomstiden skapade han ett stort antal visionära målningar och teckningar med motiv från sagornas och myternas värld. Josephson är en av Sveriges främsta konstnärer genom tiderna.
Representerad på alla stora museer i Sverige samt i Danmark, Norge och Finland.