Carl Wilhelmson

Efter att själv ha studerat vid de friare akademierna i Paris kom Wilhelmson hem till Göteborg och fann sig snart vid Valand. Denna konstskola utgjorde en kontrast till Konstakdemiens stränga regi, professorer och utlärningssätt. Denna plats var mer släktad på de franska ”akademier” som uppkallats efter Julian, Colarossi eller Laurens vid vilka många svenskar studerade. De flesta lärarna vid Valand var medlemmar av Konstnärsförbundet och det liberala klimatet i Göteborgs patricierkretsar gjorde att skolan hade karaktären av en friskola. Det var hit som Wilhelmson, som själv valt en mer friare skolgång och bekostat den till stora delar genom att arbeta vid sidan av som litograf, kom 1897. Han var inte formad av mer rigida dogmer från antikkolan i Stockholm utan hade ett friare sinnelag. Wilhelmson skulle komma att verka som lärare i Göteborg ända till 1910 och därefter i Stockholm från 1911 till 1928. Det innebar att han i stort sätt fungerade som lärare från det år han lämnade sina studier i Paris. Att ha en sysselsättning vid sidan av sin egen verksamhet som konstnär var för Wilhelmson inget konstigt då han redan från början fått försörja sig själv medan han bedrev konststudier. Han fick snabbt rykte om sig att vara en god lärare som med sin organisatoriska förmåga skapade en hållbar situation för sina elever. Bland Wilhelmsons första elever vid Valand kan Ivar Arosenius och Gerhard Henning nämnas samt Carl Kylberg, Agnes Cleve och Tora Vega Holmström som alla studerade för Wilhelmson.
Wilhelmson sägs ha haft en avspänd relation till sina elever och han fördelade friplatser lika mellan manliga och kvinnliga elever. Flera framstående kvinnliga konstnärer vittnar om Wilhelmsons förmåga att behandla alla lika.
I Stockholm startade Carl Wilhelmson en egen målarskola år 1911. Ateljén låg högst upp i ett sekelskifteshus på Odengatan 37 där han bedrev undervisning i sjutton år. I Stockholm hade Konstnärsförbundets tredje skola upphört 1908 och den ende konkurrenten omkring 1910 var Caleb Altins målarskola. Vid denna skola kom Mollie Faustman att bli skolans ”massière” (den som uppehöll ordningen) och hon kom att under flera år att arbeta nära Wilhelmson och beskrev honom som följer i Romdahls monografi över konstnären: ”Det mest utmärkande för Carl Wilhelmson som lärare var kanske hans varsamhet, hans rädsla att i djupare mening påverka eleven. Han hade den bestämda övertygelsen, att varje människa har något säreget som skiljer henne från alla andra och att hon därför, om hon som konstnär förmår ge uttryck för denna sin egenart, också har något att ge, som ingen annan kan ge./…/Försök se som ett barn , brukade Wilhelmson säga, förutsättningslöst. Tänk inte på hur studien kommer att ta sig ut, och inte på effekten. Bry er inte mo läraren eller auktoriteter. Se själv, känn själv.” (Romdahl, 1938, s 198). Det aktuella katalognumret är förmodligen utfört just i ateljén vid Odenplan. Det är inte ofta som Wilhelmson målade naket men vi ser här hur han låter den torra Weimarfärgen skapa ett skuggspel. Kontrasten i den fria bakgrunden och textilen i nedre vänster hörn gör att målningens olika lager framträder. Han har även på ett elegant sätt använt duken längt för att förstärka modellens dito och ger intrycket av att vi som betraktare nästan står i en dörröppning till ateljén.