"Siesta"
Signerad John Sten. Utförd 1917. Duk 163 x 114 cm.
Konsulinnan Olga Ljunggren, Stockholm.
Liljevalchs Konsthall, katt 51, John Sten Minnesutställning, Stockholm 1924, omnämnd sid 3 (ej utställd).
Andreas Lindblom, "Sveriges Konsthistoria", 1946, avbildad sid 948.
Axel R. Romdahl, John Sten, Stockholm 1950, omnämnd på s 78-79 samt avbildad i färg mot sid 80.
Claes-Göran Forsberg, John Sten, Hudiksvall 1990, omnämnd sid 101.
John Sten – född Per Johan Wettersten – växte upp under enkla förhållanden i Hälsingland. Tidigt kom han till Stockholm, där han utbildade sig vid Tekniska skolan samtidigt som han arbetade som dekorationsmålare vid arkitekten Agi Lindgrens slotts- och kyrkoinredningar. Sten var även elev vid Konstnärsförbundets skola under åren 1905-08 innan han återvände till Hudiksvall under några år. Men det är när han kommer till Paris 1910 som hans måleri förändras. John Sten blir en av de tidiga svenska kubisterna, även om han ibland har blivit kallad ”en falsk kubist” på grund av sitt sätt att använda organiska former snarare än en kubistisk konstruktion. Även hans färgval var annorlunda och hans palett har beskrivits som tropiskt lysande. Omkring 1915 förändras John Stens måleri ännu en gång. Nu börjar han måla mer fritt och lämnar kubismens teoretiserande bakom sig till förmån för en friare, mer expressiv stil, som mer liknar en stram variant av fauvismen. Han gör ingående modellstudier och lägger upp stora dekorativa kompositioner som bakgrund.
På hösten 1917 ska Sten resa vidare till Sydfrankrike men innan han lämnar Paris skriver han i ett brev till en god vän att han har färdigställt målningen Siesta, beställd av skeppsredaren Brodin i Gävle (senare kom han att överlåta målningen till konsulinnan Olga Ljunggren). John Sten är nöjd med sin målning och skriver i brevet ”…jag kan måla annat än kubismen.” (Axel R. Romdahl, John Sten, 1950, s.78). Siesta betecknas också av Romdahl som ett fullmoget och strålande verk. Målningen blev inledningen på en period där Stens måleri kännetecknas av stora, gobelängliknande bilder med nakna kvinnor och tropiska landskap. Centralt i målningen ser vi två kvinnor. Den ena ligger bekvämt tillbakalutad och betraktar en anemon, som hon har i sin hand. Den andra kvinnan sitter med ryggen vänd mot oss och även hon tycks betrakta blomman. Tillsammans ger de uttryck för lugn och jämvikt. De bägge kvinnornas kroppar bildar en tydlig triangulär komposition. De är målade med ett alldeles speciellt ljus, vilket gör att det omgivande exotiska landskapet, med dignande fruktkorgar och tropiska växter, mer liknar en målad bakgrund än en faktisk glänta. Långt bort i fjärran tronar en stad med fantasifulla torn och byggnader, likt en orientalisk sagostad. Hela bildytan är fylld av detaljer, vilket gör att känslan av en vävd tapet eller gobeläng förstärks. Färgplanen ligger angränsande intill varandra, målade med mjuka, lite diffusa penseldrag. Hela målningen andas ett fridfullt lugn, en paus – eller siesta – från vardagens bekymmer.
1922 fick John Sten det första Esther Lindahlstipendiet, som delades ut. För pengarna förverkligade han en dröm och reste tillsammans med sin hustru till Java och Bali, där de planerade att spendera två år. Redan efter fyra månader insjuknade Sten i dysenteri och avled hastigt. I och med det avslutades hans konstnärskap alldeles för tidigt.
Sten, John (1879-1922), svensk målare och dekoratör. Kom till Paris för vidareutbildning 1910. Först två år senare greps han av kubismens idéer, som han sedan målmedvetet studerade vid Académie de la Palette. Sten följde den ursprungiga fasettkubismen, i vilken motivet framträder tydligt. Hans vackra färger, mörk rött, blått, violett och rosa, ligger fjärran från den analytiska kubismens murriga brungrå ytor. Viktigast för honom var de ”stränga konstruktivistiska principerna”, ur vilka han senare utvecklade en teori om komplementärlinjer – raka och böjda – som han ansåg ha samma effekt som komplementärfärgerna. Från 1917 övergick han till ett mera realistiskt måleri, en dekorativ gobelängstil i ljusa färger som påminner om fauvismen.
Läs mer