Vera Nilsson

Ögonen, den lilla mustaschen och den smaragdgröna slipsen. Att måla sin konstnärskollega måste utgöra något av det mest förekommande konstnärer emellan. Tala om tillgänglig och förstående modell! 1921 är Hilding Linnqvist 30 år, Vera Nilsson tre år äldre. Vid den här tiden borde båda ha befunnit sig i Paris. Hon kommer att bli kvar där och snart föda sin dotter Ginga medan han lämnar storstaden för att tillbringa långa tider i den medeltida byn Chinon. Idag är det en hisnande tankelek att föreställa sig omständigheterna och världen i omvälvning i denna tid och plats. Ett sargat Europa laddat av framtidsoptimism och en kreativ bubblande kittel som ingen sett maken till – varken förr eller senare. Konstnärerna både formulerade det nya och förutspådde fortsättningen. Picassos les Demoiselles d’Avignon från 1907 blev den mest synliga symbolen för kubismens genombrott.

Medan Hilding Linnqvist kom att uppehålla sitt konstnärskap vid människans nya villkor med utifrånblickar och utifrån ett kollektiv, skulle Vera Nilsson kunna sägas ha gjort detsamma, men från individperspektiv. Hennes ansikten är inte bara djuplodande porträtt, utan utgör kartliknande landskap över händelseförlopp och personliga berättelser om smärta och erfarenhet. Under åren kring och efter första världskriget utför Vera Nilsson en rad oförglömliga porträtt av människorna i hennes närhet. Perspektivet är ofta traditionell halvfigur, men därutöver finns ingen som helst strävan efter harmoni. Vera Nilsson är ständigt ute efter sanningen helt enkelt för att den är innerligt empatisk, humoristisk och mest intressant. Självklart var det för mycket för den normativa svenska kritikerkåren. Men Vera Nilsson skulle vinna hela striden. Idag är hennes plats i det modernas genombrott huggen i sten och originaliteten placerar henne på konstens absoluta topp.