"Hälsingörs redd"
A tergo signerad Evert Lundquist och daterad Viken augusti 1936. Duk 117 x 89 cm.
Ingenjör Gunnar Öhlund, Paris
Rolf Söderberg, "Evert Lundvist", artikel i Konstrevy 1950, avbildad sid 36 (under titeln "Skånsk Hamn").
Rolf Söderberg, Evert Lundquist, Bonniers små konstböcker, Stockholm 1962, omnämnd s 10 samt avbildad på helsida i svartvitt, bild 8.
Evert Lundquist växte upp i en borgerlig, traditionell miljö i Stockholm. Redan i tidig skolålder intresserade han sig för teckning men i övrigt var hans betyg undermåliga i de flesta ämnen. Han stöttades dock av sina föräldrar och efter ett års studier på internatskola i Dresden kunde han ta sin realexamen som privatist med goda betyg 1923. 20 år gammal började han studera på Carl Wilhelmsons målarskola på Odengatan, där han trivdes mycket bra. Därefter följde en längre vistelse i Frankrike, först i Sydfrankrike och sedan i Paris, där han skrev in sig på Académie Julian, samma skola som hans lärare Carl Wilhelmson studerat vid under 1890-talet. När han kom hem 1925 sökte han till Konstakademien och kom in. Även här hade han under en period Carl Wilhelmson som lärare. Wilhelmson var också en av de få som trodde på Lundquist som konstnär. Debuten skedde 1934 på Konstnärshuset i Stockholm. Då hade han börjat söka sig fram till ett nytt uttryckssätt, med pastost pålagd färg och monumentala former, något som senare skulle komma att bli hans signum. Själv upplevde han sig som en outsider i svenskt konstliv vid den här tiden. Matisse-elevernas dominans var bruten och gruppen kring Färg och Form hade fått ökat inflytande. Han kände sig inte hemma i något av lägren.
Somrarna i mitten av 1930-talet tillbringade Evert Lundquist i Viken utanför Helsingborg. Hans syster Elsa och hennes man Harry Burnett hade ett sommarställe, där Lundquist kunde bo och måla. Närheten till Sundet och det speciella ljus som Skåne erbjuder verkade inspirerande på Lundquists måleri. 1936 var enligt honom själv en period fylld av starka emotionella påfrestningar, vilket gjorde att han målade i vida svängningar med betoning på mörk melankoli. Av detta märks dock inget i den aktuella målningen Hälsingörs redd, utförd i Viken sommaren 1936. Här är det istället det karaktäristiska intensiva ljuset över sundet mellan Helsingborg och Helsingör som dominerar. I Lundquists mest ljusfyllda målningar är steget i valör mellan ljus och skugga mycket litet. Himlen, havet och kajen är målade i ljust blått, och det intensiva solljuset gör att såväl stackmolnen som båtens segel, skutan i förgrunden och figurerna på kajen framträder så gott som helt vita. Vid den här tiden lägger Lundquist grunden till det måleri, som han genom hela livet kom att fortsätta att utveckla och variera. Ännu lyser duken och grundteckningen bitvis igenom men här finns redan de kraftiga, närmast lekfulla penseldragen och den pastost pålagda färgen, som har kommit att bli hans kännetecken. Skickligt arbetar han växelvis med tunna penseldrag och kraftigt pålagd färg i uppbyggnaden av motivet. Molnen får liv och flyger lekfullt omkring på den sommarblå himlen. I förgrunden faller två långa skuggor, kanske är det konstnären och hans staffli som vi ser avteckna sig som mörka konturer på marken?
1953 flyttade Evert Lundquist till Kanton på Drottningholm, där han fick hyra en gammal kraftstation som sin ateljé. Här kom han att stanna med sin familj livet ut. Evert Lundquist ateljé står fortfarande kvar som han lämnade den 1993, ett år före sin död, och är öppen för allmänheten under sommarhalvåret.
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer