Karl Isakson

Målningen intygad a tergo: "Malet af K. Isakson, attesteres Viggo Madsen Aage Roose".
A tergo märkt "Nr 27"

Ett kretslopp strömmar genom Karl Isaksons bildvärld. Han varierar ett fåtal motiv: porträtt, landskap, modell, stilleben och ämnen som fornnordisk mytologi och religion. Varje enskilt verk blir till en process. Bilderna, oavsett motiv, byggs upp med färgerna som de viktigaste byggstenarna. 1911 möter han Paul Cézannes och Pablo Picassos konst i Paris. Samma år reser han till Christiansö, norr om Bornholm. Nu finner hans måleri den form som ska leda honom till den roll han har idag i historien om modernismen.
Karl Oscar Isaksson växte upp i Stockholm under knappa förhållanden. Fadern gick tidigt bort och Karl och systern Ester fostrades av sin religiösa mor. Som barn tecknade han ständigt. 1897-1901 studerade han på Konstakademin. Under en resa till Italien tog han djupa intryck av ungrenässansen och mötte den danske målaren Kristian Zarthman, som senare blev hans lärare. Karl Isakson bosatte sig i Köpenhamn och stannade där till sin död. Han reste dock flitigt i Sverige och på kontinenten. 1909 och 1910 ställde han ut på ”Den Frie Udstilling” i Köpenhamn. Därefter avböjde han de inbjudningar han fick till att ställa ut under resten av sitt verksamma liv.
Karl Isakson arbetade intensivt och kompromisslöst. Med sin känslighet och sitt nervösa sinne blev han en utpräglad konstnärlig solitär, mycket självkritisk men inte utan självironi. Livet igenom brottades han med fysiska och psykiska åkommor. Han avled endast 44 år gammal i lunginflammation. Först efter sin död har Isaksons verk erövrat en plats i konsthistorien. I Danmark bildar han utgångspunkt för målarna i Bornholmsskolan; i Sverige för den lyriska expressionism som karakteriserar göteborgskoloristerna, med skilda målare som Åke Göransson och Carl Kylberg.

Karl Isaksons landskap kan vara kustland eller inland; skog eller park; byar eller stadsbilder. Liksom i allt hans måleri sker gradvis en frigörelse från 1800-talets tyngre och täckande färg mot ett annat ljus där färgen späs med terpentin och lämnar öppningar mot den omålade dukens yta. Färgen bygger bilden, linjespelet är ljuset som lyser till där ett färgfält upphör och nästa tar vid. Ljuset reflekteras och växer ur målningens materia. 1911 kommer Isakson till Christiansö. Här utvecklar han sitt speciella landskapsmåleri som kan tyckas svalt och balanserat, ändå vibrerar en hetta strax under ytan.

(Text hämtad från www.modernamuseet.se, utställning Karl Isakson 15.5 2004 – 29.8 2004)