Axel Petersson Döderhultarn

Modellen skapades för att användas som klädhängare.

Från Lunds Konsthalls utställningskatalog från 1972 skriver Albert Engström:
”En vacker dag ett par år efter avvecklandet av Döderhultarns och mina affärer, fick jag ett illa stavat, men älskvärt brev från honom. Han påstod sig stå i stor tacksamhetsskuld till mig, att han skulle skänka mig en skulptur, en symbolisk bild av det slag som den uppmärksamme betraktaren ännu kan se spår av i Pompeji eller ännu bättre i Neapels museum. Hans nomenklatur var uteslutande småländsk, och jag fick en svag aning om arten av det konstverk han ville skänka mig. Jag svarade nyfiket ja på hans underbart framställda fråga och fick i present en phallos av aktningsvärda dimensioner, icke alls stiliserad som de pompeijanska utan ohyggligt och kunskapsrikt detaljerat realistisk. Han rekommenderade den som en ovanligt lämplig klädhängare i min tambur. Men jag föredrog att skänka bort den till en av dylika pjäser mera intresserad man än jag. Och hos denne man pryder den ännu en dörr som handtag."

Axel Petersson Döderhultarn är en av landets främsta träskulptörer berömd långt utanför Sveriges gränser. På ett mästerligt och humoristiskt sätt skildrar han livet i Småland kring sekelskiftet. Döderhultarn var en självlärd snidare och är idag en av Sveriges mest kända skulptörer. Han föddes 1868 i Döderhults socken och det var efter socknen han fick namnet Döderhultarn. Hela sitt vuxna liv var han bosatt och verksam i Oskarshamn. Döderhultarn slog igenom först när han var över 40 år gammal. 1909 kom hans genombrott och då började beställningarna strömma in. Hans skulpturer köptes av privatpersoner, konstsamlare och museer och han deltog i många utställningar, både i Sverige och utomlands, bland annat i Paris, Köpenhamn, Brighton, Rom och New York.
Hans figurer är genuina karaktärer och igenkänns från fotografier på de människor Döderhultarn hade runt omkring sig. Förutom de mer välkända mänskliga gestalterna snidade han kor och hästar men även små porträttbyster i mer konventionell stil och med sandpappersslipade ytor. Han brukar beskrivas som karikatyrist men han var mer än så vilket ses med berömda figurer som den döda utmärglade hästen ”ottenbyare”. Det är några ämnen som Döderhultarn återkom till, det är grupperna dop, bröllop, begravning, auktion, beväringsmönstring, häradsrätt och en rad andra karakteristiska situationer ur allmogens liv. Han skulpterade dessa motiv gång på gång men ofta med variation i de enskilda figurerna. Prästen, auktionsutroper osv är specifika individer från konstnärens hemsocken.
Det är något genuint eget över hans konst och han skapade med sina folkkära figurgrupper en konstgärning som varar långt efter hans egen tid.